tionaren), H:r P. G. Cederschjöld och Frih. I. Cederström deltogo emot Herrar von Hartmansdorff och I. P. Lefrn, hwilka önskade afslag å Betänkandet, den förre på grund deraf, att då de yngre Prestmännen woro så dåligt lönta, att de understundom ägde mindre lön än Gårdsdrängar, och man redan klagade öfwer brist på sökande i denna wäg, wore det icke rätt att ålägga ännu ytterligare eramensprof, hwilka i afscende å sakens framgång betydde föga, men sedermera torde åberopas wid ans sökningar till Lärarebeställningar i Werclunderwisningen, då Consistorierne skulle hafwa swårt att nes ka de examinerade Prestmännen befordran dertill, hwarigenom andra mera skicklige personer blefwo ute slutne och en otjenst således skedde den goda saken. Herr Lefrn syntes åter tro, att det nu föreflagz na eramens prestandum skulle föga behaga det Högw. Presteståndet, hwilket Talaren wäl icke nekade wara upplyst, men på sitt eget sätt, nemligen så att det ej älskade att utifrån påtwingas några fat: fer, fom endaft genom ctt frivilligt antagande kunde ästadkomma någon wälgörande werkan. Twånget torde alstra ända till hat mot den nya methoden, hwilken, om den lemnades åt en fri utwceckling, få: kert fortare skulle winna framgång m. m. — Å den sidan, hwars mening segrade, kunde man ej gilla dessa stäl. Det wore hår ice frågan om att tvinga den gamla stammen af Prester, att låta å jig inympa de få kallade nya ideerne, utan endaft att tillje, det de unge Religions-Lårarne icke blefwe full: komligt ofunnige i en af tidens upplysning godkänd method för Folkbildningen. Man boppades att ej inom wårt Land finna någon motstäåndskraft i detta bånfeende, då motsatsen wisat fig till och med i det fouveraina Danmark Man trodde ej, att kunskapen om det goda och nyttiga medförde hat der: till, men wål att man ofta hyste owilja derför af ekunnighet. Om det wore sannt, att man saknade förande till Prestkallet, så wore det bättre, att man låte briften fortfara och hielpte fig få godt man kunde, ån att man antoge perfoner utan allmån bildning till ett af de wigtigafte wårf inom Samhället. Man kunde ej eller finna, hwarken att en kurs i Werelunderwisningssmethoden skulle wara förenad med någon affkräckande kostnad, ej eller att det absolverade profwet skulle blifwa en brevet fer unga Pre: ster till befordran såsom Lärare framför mera f icklige personer m. m. — Följande Betänkanden blef: wo hos Nidd. och Adeln återremitterade, neml. från Lagz och Efonomi-Utffotten med afstyrkande af wäckt motion, angående upphörande af Hemmansegares å Landet skyldighet att gifwa Brandstod; Ber willnings-Utffottet, angående wäckt fråga om afskrifning af tskilliga anmärkningsmedel; Banko-UtfFot: tet a) angående fortfarande tillåtelfe för Akademier och Collegier m. fl. Werk att äfwen för innewarans de år få, emot lika numeraire i Bankosedlar, från Banken utwerla ett wisst belopp silfwermynt, och b) angående en gratifikation åt administrationen af Bankens byggnader. Ä — Öfwersten, Friherre Lilljehorn samt Bergs-Rådet Heykenstjöld hafwa afsagt sig sina plats fer i Bewillnings-UtfFottet. Calmar d. 25 April. Följder of det starka töwädret Arart sten A 32. 33..