Jnrikes Nyheter. Stockholm d. 31 Dec. Den 29 dennas fortsattes remitteringen från Ridd. och Adeln, af hwilande motioner. En liflig debatt föreföll i anledning af Frih. Anckarswärds motion, att alla Bewillningsmedel skulle direkte ingå till Riksgålds-Kontoret od) derifrån Statswerket tillhandahållas, i stället för att, såsom nu sker, inflyta till Stats-Kontoret. H:r Tham erinrade, huru motion i enas banda hänseende blifwit wäckt wid sista Riksdag, af Ständerna hemställd Konungen, men af Konungen ogillad under åberopande af 64 R. F. Talaren hade då warit af Ständernas tanka. Han delade den också ännu och understödde således motionen på flera stäl. H:r Hjerta trodde ej Konungen äga större rätt att tolka Grundlagen, än Rikets Ständer. Det wore olyckligt, när Regeringen wägrade att uppfylla Folfets önstningar. DÅ stora anslag begärdes, borde man ej undra, att hushållning och kontroll fordrades i motswarigt förhållande. Talaren borde derföre wara öfwertygad, att derest R. St. förnyade sin ifrågaw. anhållan, så afsloges den icke för andra gången m. m. Stats-Rådet H:r Gr. Mörner hade warit bland de Konungens Rådgifware, fom afstyrkt bifall till Bewillningsmedlens ingående till Riksgålds-Kontoret. Detta råd stödde sig på 64 . R. F,, der det hette, att dessa medel wore under Konungens dispofition. Uti 4 H. i samma Grundlag stadgades, att Konungen allena skulle styra Riket. Men om nu Rifggåldg-Kontoret skulle äga inseende öfwer alla uppbördsmän m. m., wore ju en sådan makt inskränkt. R. St:s kontroll låg i deras beffattningsoch granskningsrätt. Uppbörden wore en werkställighetsåtgärd, som tillhörde Konungen och hans Embetsmän. Man borde ej glömma frihetstidens Sefreta-Utffott. 1809 års Reg. Form hade infört grundfatfen af Konungens styrelse med answarige Rådgifware. uti denna Grundlag saknades anledning till den nu begärda före skriften. Talaren trodde det wara wida mer att befara, om R. St. inkräktade på Konungamyndigheten ån twärtom. Mot det sednare förwarade Grundlagen en motwigt. Denna kontroll och opinionens understöd woro tillräckligt återhållande. Konungen borde wisserligen gå Folkets rättwisa och billiga önskningar till mötes. Men då R. Stis åtgärder sträckte sig till små Embetsmannadetaljer, förmands lade sig denna makt till en korporation, som söndrade, blefwe förhatlig och kunde slutligen bereda fris hetens fall m. m. H:r Hjerta återtog. Han wille ej söka intränga i den siste Talarens tänkesätt 1809 och nu. Ridd. och Adelns protofoller witsordade, huruledes han utwecklat sig och fortgått. Hwad Ständerne ej insågo 1809, kunde de inse 1828. Allt borde rätta sig efter tidens behof; 1809 hade man t. er. ej föreställt sig, att efter 14 års fred fråga skulle uppstå om 4 millioners fån till för swarswerket. H:r Hjerta fortfor derföre att yrka framgång åt motionen och hoppades, att då R. St:s önskan i denna del en annan gång anmältes hos Konungen, Grefwe Mörner skulle stadna bland mir noriteten af Konungens Rådgifware. Frih. Anckarswärd upptog Grefwe Mörners jemförelse emellam faran af Ständernas inkräktning på Konungens, och Konungens på Ständernas matt. Att höra pts