———8clv-07tntt.sss— — En owäntad, men efterlängtad nyhet i Öfwerbyggnads jagten. (Jnsänd.) Den klappjagt, fom hår I Skåne fog fin början 1825, borde sträckas till Blekinge för att uppfolla sitt ändamål. Man hade slutligen fallit på den förmodan, att det stygga djur, som i mörkret drifwer spel med menniskans förnuft och säkerheten, som håller på att skrämma och förwilla sjelfwa herdarne för Stånes hjordar, — fom ingen kannat ertapva eller drifwa fram mot den glesa jägarekedjan, — man hade fallit på den förmodan, att detta djur för att lägga ungar dragit fig upp til Vlekingska bergstrakten, der wisserligen ej år brist vå ädla jäs gare, men der likwäl i anseende tid lokalen, det tunde hafwa sjelft ett hopp att lyckas bättre I att gömma och uppföda dem. Jngen tanke har funnits rigtigare ån denna. Knappt har man hunnit öfwer gränsen och skakät de yttersta buffarna, förr än djuret kryper Mom, fåfom def natur år. — Det murrar och wisar tänder och swänger swansen och slingrar sig i tusende bugter — wille gerna oq hade ärnat ännu längre hålla fig i den dolda kulan, i den täta buskmarken, — men det får ej lof eller wågar icke, emedan för den raska jagten det fer fig mer och mer i fara, och on da aningar dessurom om felslagne planer, om förakt och skam, om swåra plågor och kanske om en allmän råfiwasråd lemna ingen ro och hwila; fram det fryper, — intet annat war att gå ra, och tränger fom ett kontraband, in i närmasse hyddor, äfwen der det ej fan tålas, der det batos oh förbannas. Här Håller det sitt fagra tal om delicatesse och höflighet, owilka man äsidosatt (det will krufas, äfwen då det biter), om höghet utt ton och fielfförtroende (jägarhornets ton är hög och jägaren måste gå på egna fötter och lita på fin egen bössa), — om fal skhet uti mått och wiat, (en lefwande frejdad falskhet är djuret, och, fom man fer, will det ei skilja 2 ifrån en half), — om pitwallar, gropar och en wäderqwarn (fådant tjenar hår i Skåne till djurets skygd oh för detta ändomål år Ingenting för lågt, ingenting för hög.) — omlån ur Swenska Bars fen (en skatt fom år swår att erhålla, en tillflykt blott att tala om för dem, fom tro fig migs tiga fom staten sjelf, — ett bloss i natten att missleda folk) — om kantring och före änderligbet (sådant år doc ej bemärkt, men genom lögn på andra will djuret Sfwertvs ga, att det ensamt är att lita på) — omfir afsigt att motmwerfa ett förmå tet åndamål och en obetydlig begäran, (syftemålet war Nifwål ej annat ån återwinna och betrygga gemensam rått och wälfärd). Så talor djuret oh det må gerna böras. Men jagten går emedlertid, och iu högre upp det drifwes, desto större blir dess fara, ty upp i jandet finnas säkra saxar och bättre skyttar ån här nedre, fällen är ej heller denna årstid så