Efter läsningen af Frithiofs Saga. (ur Dramatiska och Lyriska Försök af Dorothea Dunckel.) Stråle af fädernas glans, du syn ur den dimmiga fornwerld! Hänryckt och undrande sög min själ med långsamma dragen Ån denna siorhetens bild, denna himmel af kärlek och trohet. Wishet från Oden giöts ner i Skaldens gudomliga tankar, Styrkan af wäldige Thor förkunna de kraftfulla uttryck, Balders fromhet och Walhalla aning omswäfwa det hela. Wälj ej, här gifs inte wal af det skönaste ibland det sköna: Lågar ditt hjerta för snillets behag, för fosterlandsära, Hänger din siäl wid Allfaders lof eller hjeltarnas bragder, Söker ditt öga de leende fält, der oskulden dwäljes, Eller det stormiga baf, af blodiga strider bemängadt, Blödande Söderns natur eder nordfjällens isklädda kedja, Fredens gyllene nejd och hatets härjande fotspår, ÅÄngrens tärande qwal, försonings, förlåtelses seger, Kärlekens smärtor och fröjd, och Kungens och odlarens dygder, Lifwets lockande dag och griftwårdens gåtlika runa, — Njut! Här bjudes dlg allt, ty i Frithlofs tiusande saga; Lefwa båd himmel och jord, båd afgrund och stjernsådda rymden. Skald! Jcke föddes ännu den röst, fom fall qwäda ditt Drapa, elägten dock skola likwäl åt slägten förtälja hwad fångeni Jcke att tyda förmår: wältalig är erkänslans stämma! Lagern behöfwer du ej, icke ryktets swällande wingar, Gångarn år nog för fig sielf, han andas fom lärkan i höiden,