Anekdot. Napoleon Bonaparte och Moreau Hade aldrig fett hwarandra, förrän den förre hade gjort fitt iysande fälttäg med Jtalienska och den sednare med Nehnarmeen. De träffades förs ita gången hos en af de namnkunniga KonwentisLedamSterna, då efter ömsesidiga komplimenter samtalet föll på militäriska ämnen. Ni wet, Herr General, fade Moreau diskursen, att det större antalet segrar öfwer det mindre. Wid detta uttryck studsade KonmwentssLedamoten, fom anmärkte att ett mindre antal efter Krigshistorlens witnesbörd ofta besegrat ett större genom slörre skicktighet hos anföraren och mera moralisk kraft hos truppen, och dessutom Herr Gencs ral! fade ban wändande fig tid Bounaparte, huru inträffar denna maxim på edert lysande fålta tåg i Jtalien, der Ni med 30,oOO0 man upplöste en armåe på mer ån 80,000. — Wid denna fråga blef Moreau surprenerad men Napoleon beböll kontinensen och biträdde Moreaus mening med den anmärkning: OTfå jag bar alltid följt den grundsatsen, att det större antalet fer grar öfwer det mindre; ty äfwen når jag ide hade mer än trettlotusen emot åttatlo, inlät jag mig ide i batalj, utan då jag war öfwerlägsen I antal, Ty deruti består en Fältberres strategiska skicklighet att ban få manöwrerar, att på den punkt, der han slåss, fan han falla öfwer fienden med öfwerlägsen styrka; jag undwek derföre sitora fältslag, der begge armeerna bade koncentrerat fig, men jag slogs nästan hwar dag i detalj, jag förstörde den ena armees corpsen efter den andra, tills fienden ide mer hade någon armee att sätta emor mig, utan nödsakades sluta fred. — Detta war ett artigt fått, att ide göra Moreau dementi: men för öfrigt war Moreaus yttrande i strid med tusende exempel ur Krigsbistorien. Huru flår denna maxim tilsammans med segrarne wid Marathon, wid Salamina, Platäa och Anula, med det Pbarsaliska slaget, med Cäfars segrar i Gallien, med de Swenskes segrar wid Lätzen och Nars wa? Men dermed består likwål bufwuddraget uti en Fältberres krigskonst, att på en angelår gen punkt koncentrera få mycken siyrka fom möjligt. Det år denna egenskap, fom utmärker en Generals omfattande själsstorbet; fuskare låta på ett ställe troppar wara owerksamma, under det på ett annat båd andra corpser alldeles öfwerwäldigas; kortligen: de hafwa ej för: måga, att planmätigt röra den flora massan, fom fordrar en öfwerseende blick. Understundom är det en ambition hos Fältherrar, att äfwen der de kunna wara öfwerlägsna i I antalet, Iifs wäl möta fin fiende med ett underlägset. Jsynnerbet war detta Konung Carl den 12:tes ite, Segren wid Narwa war normen för bang milltäriska planer : han wine icke bafwa i elden mer ån en Swensk emot tio Ryssar, och äfwen der till fället medgaf att genom förre styrka tids fångataga en detacherad corps, fånde ban aldrig flera troppar, än att Ryssarne antingen slogo fig igenom eller tillfåjngatogo de Swenske. Det war en MRiddareside, efter hwilken det mar ffams ligt, aft mänge ongrepo få. Men annorlunda tänkte Napoleon, fom lät samma armeecorpser om morgonen deltaga i en seger, och aftonen i en annan. Huru skulle eljest Konung Carl den 12:te kunnat på nio år förstöra det mäktigaste Rike på jorden, då deremot Napoleon uppböjde ett af rewolutionen utarmadt och splittradt land till en så förwånande storbet, att England kunde inbilla Europa, att en annan Uniwersalmonarki är möjlig, än Oceanens?