Sinnrik jemförelse mellan Kejsar Carl den store och Willhelm Penn. Jnnan den af den namnkunnige August von Kotzebue anställda paralelen införes, böre wi anmärka, att den är så mycket mer märkwärdig, som man wid första ögonkastet näppell gen tyder fig funna upptäcka den synpunkt, hwarifrån dessa olikartade karakterer skulle funne jemföras. Deremot kan man hos Sallustius, detta mönster i framställningen af fore mänt karakterestik, genzst warseblifwa på en gång den likhet och den olithet fom ägt rum mellar Roms 2:ne störste mån: Eröfraren Cäsar och Frihetswännen Cato. Litwäl måste Jnsändaren till stå, att, då han gerna med Kotzebue delar def beundran för 28illhelm Penns medborgerliga storhet, fan han ide underskrifwa Kotzebues framställning i fin Tyska Ritkets Historia af Carl den stores wärde såsom menniska oh Regent. Ty om ån få wore, att Kejsar Henrii med tillnamnet Fogelfängare wore i det afseendet ädlare än Carl, att han wät manligen förswarade Tyska Riket mot Ungerska Horder; men aldrig gjorde några blodiga eröfringståg; få skall wäl ändå ide hwarje rättsint, efter hwad Kotzebue förmenar, underskrifwa oltaires dom: Carls rykte är det starkaste bewis, att orättwisa, krönt af framgång, förlänar ära. Ty om Carl än war grym i sina krig, war det mindre hans, än tidens fel, och han stridde dessutom icke för fin egen äregirighet, utan för en idg, en stor, en salig ide, jag menar Chris slendomens. De, fom derföre ej älska Christendomen, älska också icke heller def werldsflige hjelte. OM hwad Jnsändaren swarade ett stort snille om Napoleon, då han kämpade den sista Fams pen, och fom af det flora snillet förklarades wara en menniska, hwars llke aldrig funnits fca dan Julii Säsars tid, det är ännu i dag min öfwertygelse, att nemligen Kejsar Carl räcker dem san en broderlig ban med niohundrade år på den högra sidan och med ettusende år uppå den wänstra. Man kan slutligen icke medgifwa Kotzebue, att Carls werk blef efter få år om intet.