— — Wid Bokhållaren Jean Barnabe Berlets Graf den 29 Febr. 1828. Hur bedrägligt Windswals söner timra, Ranas silfwertak! Jsens wintergator trolöst skimra Öfwer gillrad wak. Arma Yngling, fom din kosa ställer Dit med hurtig fart! Arma jord, som dina hjertblad fäller! Störtar du ej snart? Kanske dig, en snödild, bimlen lade Mist stjernors (opp; Ty wi menskor, såsom barnen, glade Leka kring ditt hopp. Men bwad skönt du äger stormen härjar, Tinar solens brand; Din förhoppning drunknar och du bergar Skalet blott på strand. Nyss en Yngling stod uti ditt hwimmel På forhoppning rik; Öfwer dina moln en klarnad himmel War den ädle lif, Öfwer småsinne och fördom höjde Dristigt han fin blid: Men hur öm hans känsla likwäl dröjde Wid hwar usslings skick. Hur pålitligt, huru bottensårligt J fin werkningskrets Sina pligter skötte han, hur herrligt Gjorde allt tillreds! Pröfwad wänskap i hans öppna hjerta Läste intet swek; Jcke egen, endast andras smärta Gjorde honom wek. Nöjet tog han lifligt — men ej galet Såsom swärmarn — bröt Med en åldrigs hela klokhet skalet Och dess kärna njöt. — (Jnsändt.) Tryggt förtroendet sig derför trängde Till så redlig barm. Månget qwalfullt lidande sig hängde Wid den godes arm. — Öfwer insjön nyss han styrde färden, Hörde böljors sång, Och gick ner; — ack mångens hopp på fjärden Sönk på samma gång. — Wåta armar kringom honom skräckte Blekblå wåda då; Menskohänder till hans hjelp ej räckte, Halt är ofwanpå. Men hans själ på bönens säkra wingar Glad ur wågen for Dit, der ewigt segersången klingar, Dit der hoppet bor. — O hwad sorger o hwad smärtor skockas Kringom stelnad fjärd! Fåfäng klagan! Älsklingen ej lockas Från sin himmelsfärd. Tunga äro jordens moln, men Anden Blickar genom dem: Winkar eder wänner här på stranden Till sitt sälla hem. Sångens dufwa hem till Patriarken Gitt oliwsblad för, Lift det bud hon fordom bringat arten: Land är ofwanför! Sekelgamle Seglaren v) ej bleknar, Känner werldens haf. Men ett kors ståndaktigt änna teknar, På sin runestas. Luta dig dertill i lefnadeqwällen: Hwila stundar snart — Liksom hundraårig ek wid hällen Trotsar stormens fart.