form, med fladdrande fjäderbuske på hjelmen, och många prydnader på ett bröst, inom Hivil: tet intet hjerta flår 3 af mera wärde woro fornåldrens nakna kämpar, som med blottadt brdft gingo fram i striden. Jag är föga bekant med tidehwarfwets wittre Riddore: Cicero oh Des mosthenes woro mina ungdomswänner, oc hwad fom wann ens hjerta i den brinnande ungs domen, fan man if: glömma, äfwen då man lutar emot grafwen: de wakade med mig måns gen sömnlos natt, och gjorde dagens enslighet angenäm, de förflyttade mig bland Athens och Roms portifer, de ingåfwo mig en fosterlandskärlek, fom beklagligen ej gagnar till annat än att blifwa hatad. Mn efter jag dock erfarit, att någre wärdera det diktade tal, fom haft til föremål, att bewisa öfwerflödsafgiftens anwändbarhet i wårt fattiga land, samt att de önska något alster af min penna i samma slag, så will jag gå deras önskan till mötes. Men jag bör förklara, att jag hastar ide. Hwad jag wanligen skrifwer bår merendels stämplen af brådska; både ifrågawarande tal od) mina tankar om Skånska öfwerbyggnadsfrågan woro fö rfattade, hwars dera på en half eftermiddag, och genast på trycket afsfände. Men åt det ämne, jag nu ämnar företaga mig, will jag ägna all fornålderns sorgfällighet: Sxpe stilum vertas, fade Rommarn, och denna gång skall det wara min lag, ehuru min wana warit, att utan någon förut uttänkt plan genast både skrifwa och offentligen tala. Åtminstone har jag icke på 10 år skrifwit något andligt tal eller ända sedan jag höll min Profpreditan i Christianstad, om hwars wärde jag icke sielf fan döma. Men äfwen de gamle framträdde oberedde, såsom Ciceros medtäflare Hors tentius od jemwäl den slore talaren Antdnius; men att ite alla i forntiden författade med möda, bewises af Hertii yttrande om Cäsars författareförmåga: ceteri, quam bene et emendate, nos etiam, quam facile atque celenter libros de bello Gallico Cesar confecerit, scimus (andre weta, hur wäl od fullkomligt, men jag met äfwen, huru lätt och hastigt Cs far författade fina böter om Galliska kriget). — Jag bekänner deremot, att jag icke fan utz råtta någonting på en gång wäl och hastigt; jag har beslutit att moget öfwertänka och forgs fälligt utarbeta ett tal om Swenska Adlens Fidetfommifsrättighet, och will i nämnde afseende betrakta saken från juridisk, ekonomisk, politisk, historisk och slutligen patriotisk synpunkt; jag will granska 1810 års förordning, och wisa att den är kontrakdiktorisk, samt att den etablerar en princip, fom upphäfwer alla fromma Stiftelsers giltighet; jag wil jemföra jemwigten mellan Stånden och wärdet af deras uppoffringar, od sedan jag uta fört mitt ämne, will jag bekänna, att jag lärt att skrifwa om Swenska Nationalsangelågens beter — af Cicero och Demosthenes. Quistofta den 23 Februari 1828. D. Munck af Rosenschöld.