Literär Anmälan. (Jnsänd.) (Slut från N:r 16.) Sedan denna utmärkande egenskap blifwit framställd, återstår ännu en wigtig omständighet i afseende på sjelfwa religiongsföredraget i predikningarne. Ett rent och wärdigt språk, en kort och sinnrik stil, en passande tillempning af Vibelställen, nit, wärma och lif i förening med uppe stälningens tydlighet, ordning och sanning — se der de egenskaper, som bewittna, att tanfars na ide äro stigande eller sjunkande Sar i hafwet, der mörkret swäfwar på djupet, och der dars ne äro endast osruktbara klippor, foglarnas nästen och dimmornas land. Hos wår författare kringstrålas tankarne af Evangellli ljus; de låna fin färg af rättfärdighetens sol, liksom regn bågen af natarens och de förkunna wälsignelsens regn på Sions berg. Til ett exempel på författarens klasfiska skrifsätt wilje wi anföra ett drag ur predikan på nästa Söndagen efter Jul, såsom en bland de första, som wid bokens uppkastande mött Inse fändarens uppmårffambet, Författaren tager fil ämne Jesus Christus alla åldrars kraft, tröst och prydnad. Då författaren förklarar huru Jesus är ålderdomens tröst, yttrar han sig på följande sätt: i fö IBid lifwets slut hämtas blott en alltför swag tröst af en framfaren lefnad, af mwåns ners tårar, af förhoppningar, andra än de, fom en fann tro på Jesum gifwer. Det namn man förwärfwat fig på jorden, den kärlek, fom offras åt ens minne, swara ide mot det bes Hof, fom nu låter fig känna, behofwet af en salig odödlighet. En tröst allena är tidfredaftåls lande; det år denna: jag har lefwat i Christi tro, jag har dagligen ångrat mina synder, jag bar sökt bättring i det beliga återlösningsblodet. — Det blodet, i hwilket iag, så långe jag ans das, föfer min rening, detta blod öfwerskyler alla mlna brister, frikänner öfwer alt, der jag anklagas, och gifwer ett med många swåra medwetanden betungadt samwete tröst och frimos dighet. Huru wäl behöfwes ej denna tröst i ålderdomens nedtryckande bekymmer? Den tills ryggalagda banan fan ej åter genomwandras; det försummade fan ej ersättas, det felade fan ej förbättras, synderna gå med fina swåra följder in i ewigheten. OM ant detta frår. fram för samwetet, fom nu är hemma, od fordrar sannt lugn på den ensliga stigen, der werldgbes styret ej mer fan wålla ett falskt lugn, en bedräglig dwala. De tänkesätt, fom blifwit omfats tade och yttrade, de böjelser, fom warit rådande och werkställda, de funna nu ej undgå att pröfwas. OM hwad, om de ej finnas wara sådana, att de gälla i ewigheten, att de funna