liksom en Walkendorf; så år det werkligen swårt att förstå, huru Malmö Recess kunnat fris falla en del af Swenska undersåtarne från hwad allmänna Lagen bjuder förutan undantag. Jag tror mig hafwa bewist, att, der ide Helgonstvld uppbäres, der böra och Förfanma lingarne uppbygga och underhålla Prestegård; men som Pastorerne icke äro kärande, utan fmwas rande part, få åligger Församlingarne nämnde skyldigyet, utan undantag och utan förbehåll, med mindre Församlingarne kunna lagligen styrka, att Helgonskylden är anslagen till Preflegårdsa byggnad. I detta fall äga Församlingarna antingen återtaga Helgonskylden emot deras i Las gen fladgade byggnassskyldighet, eler of att anwända Helgonskylden til sitt ändamål; i fal Kyrkoherdarne icke åtaga sig att redowisa Helgonskylden, liksom Kyrfos och andra publika medel. Man skulle kunna uppgifwa en swårigbet i anseende till öfwerbyggnadens priwata bes skaffenhet. Men denna swårighet wore fått upphäfwen, derigenom att Församlingarna enligt spnerättens dom imöste öfwerbyggnaderna, som sedan blefwo publika hus. Sådan är min åsigt, men jag wet, att den af begge parterna förkastas. Men i denna Babyloniska byggnadssförbistring, der de Skånska Kyrkoherdarne Äfwens tyra antingen helsa och lif i nedruttna ruckel, eller ock sitt ekonomiska wälstånd i wackra hus, fänner jag icke bättre räddningsmedel, än hwad en anonym uti Helfingborgs:Poften uppgifwit genom best ämamandet af ett maximum för byggnadernas wärde. Det är ett korrektif emot egoismen, denna afgud, som tidehwarfwet tillbeder, i ställe för de Helgon, man utfaftat ur templen. Men äfwen denna princip har fina swårigheter, och fan på fort tid nog blifwa aldeles olemplig. Om i 1734 års förordning ett maximum hade blifwit bestämdt för byggnadernas wärde, så wäl fom ett minimum blifwit det för de årliga reparas tionernas, få skulle deraf följt i tidens längd ett löjligt resultat. Troligen hade detta maximum aldrig öfwerstigit Ettusende Daler S:mynt; det hade blifwit ett artigt maximum i nittonde seklet. Hafwa wi då icke att befara samma myntförändring för kommande tider? Att beftåms ma wärdet i silfwer, har den swåra omständigbet emot fis, att inga transaktioner böra rått: wisligen ske, utan i gållande mynt. Bättre wore det då, att detta maximum, i krasft af en lag, borde lempas efter gångbara myntwärdet hwart tionde år. Denna princip är wisserligen ett korrektif, men till roten går den icke. Jag känner I sanning icke mer än en princip, som håller stånd, och det är den, att Helgonskylden anwändes till Prestegårdsbyggnad och lagligen redowises, men att, der ingen Helgonskyld uppbäres, bygga Församlingarna, liksom i Blekinge, och det öfriga Swerige, i kraft af almän Lag: sådant är icke ett palllatif, utan det wore att hjelpa saken för ewärdelig tid: derigenom skulle alla olågens heter, alla rättegångar, alla egoismens ingrepp å ena, alla fromhetens eller swaghetens förlu: ster å andra sidan, upphöra; genom denna likstälighet med det öfra Swerige skulle äfwen skuggan förswinna af den förödmjukande tanka, att Skåne är en eröfrad Prowins med intet annat Palladium än Malmö Recess, detta usla wärn för Nationens rättigheter; det skulle ock wara hugnande att erfara huru änteligen detta yngsta barnet kunde blifwa adopteradt till lsika arfsrätt med fina äldre Bröder, Quistofta den 29 Jan. 1828. D. Munck af Rosenschöld. ——————— — —5— UB3-— — — — —