— Till Luther — den 10 Nowenber. Mild, utur Titoni famn och purpurglänsande läger, uppsteg Aurora i guld och klöf de skockade molnen, spridde en ljusnande strimma åt Nordens isiga hjessa, fiällboens mosslupna tratt, ikring fiärdens fraggiga bölja. Lyckliga morgon! du spridde Ambrosias himmelska ånga med Luther af Margaretha. Son af Germanien! Du, som bar det ljungande swärdet tagit ur Allfaders hand, ett fördomsskakande dunder, sträckte med ljungande arm emot Påfwen den krossande wiggen, uppbröt det rostiga jern, hwilket till slöt den heliga boken, himlens utkorade Son! Du som högst är beundrad af alla, hör du min röst i Olympen! Öfwer det swallande haf emot Nordens mångryggade klyfter, klyfwande luftens wågor med Örnens starktwingade åror, flyger i snöhwit drägt, beskyddad af himlen, Din Dufwa till Konungens purvurthron med doftande balsam i näbbet, delar åt Skandas Monark ifrån Dig den himmelska gåfwan utprässad klar af Oliven. Gustaf emottar med fröjd få begärligt den himmelska gåfwan, den felfria tolkning Du gjort, och bjuder åt torftige Landsmän. Men wid widskepelsens bok, huru swårt! med jernstyfwa tyglar tungt behäftade lågo än de ädlaste Swear. Snart en starkt brännande sol de isbeskansade hjertan hastigt uppwärmde för trona..... Nu ifrån strändernas kuster till bergens steniga åsar, nu ifrån Konungens thron ned till Landrmannens mossklädda koja flyger lättswäfwande fram den liljefärgade Dufwan obehindrad och glad, budbärerskan ifrån Olympen, förande uti sitt näbb offerkakorne, tron och förnuftet. Båda begärligt anammas. Fram utur kolmörka tjäll, och undan den dödande tanden, tacksamt, gladt och förnöjdt på skådningens molnfria bana stige wi, Luther! Din här, och ej utur irrande synglas skåde wår Gud .... Men nu med förnuftets öppnade öga se wi wår himmel med all den sällhet deroppe oss wäntar, fom Du of ensam förwärfwat..... ee E