Fri öfwersättning af Prudentii Latinska Psalm: Jam mesta quiesce querela, hwilken i Nya Psalmboken börjas med de orden: Nu tystne de klagande ljuden och stille sig tårarnes flöden! Till bewis, att medarbetarne i Redaktionen af Nyare HelfingborgssPoften icke blott dwäljas inom Satirens område, utan äfwen tyfta fig till en allwarlig åsigt af lifwet, Meddes lag denna fria öfwersättning. Jnsändaren wet ganska wäl, att den hwarken år få troget gifs wen, eller få poetiskt skön, fom den mi få gerna läse i Nya Psalmboken. Men den torde ändå hafwa något wärde, och utmärka sig tilläfwentyrs, om ide genom någon ny ide, åtminsione genom en egen framställning deraf, Om ide Wallin od Franzån hade warit få öfwerlägsna i den andliga pocfien, skulle författaren fordom wågat uppsända få wäl denna, fom många andra Pfalmer, för att underkastas PfalmsKommitteenåa pröfning; men wid känslan af fin underlägsenhet har författaren ide ansett den bafwa större wärde, än för det efemeriska lif, fom ett Tidningsblad fan gifwa. Ofta hade Författaren önskat att hafva ägt en Tegnårs poetiska snile, då författaren säkert skulle anwändt det för att med de ofwannämnde skalder hafwa utgjort ett Triumwirat i den andliga po sien; och författaren är Sfavertygad, att efters werlden skall mera ån samtiden beklaga, att Wallhalls gamla Gudar drogo wäl ur templen, men likwäl, älskande fin Nord, de togo platå i mången Rordisk själ. Ty Eddalärans mother skola ide i alla tidehwarf hafwa det intresse, fom de förwärfwat i wårt, nästan på Christendomens bekostnad; men den andliga fången, fom på trons och hoppets wingar swäfwar mellan himlen od jorden och prisar den förherrligade menniskosonen, ffa aldrig förlora sig; föga Ursom Prudentii Psalm wärderas genom årtusenden. Den fria öfwersättningen är öljande: Håll upp att få sorglig en klaga Ty sädet framalstrar en gröda, och torka ren tårarna af! Ej döden fan allt från of taga; ty lifwet står opp ur wår graf. Och dessa runsmyckade grifter, ad! säg! hwad betyda mål de? Månn endast att werldens bedrifter ej skola förgängelsen se? De glömmos, men aldrig förgäter den Högste wår slumrande mull, som matken i jorden uppäter för wår öfwerträdelse skull. Ty en gång den morgon upprinner, som lifwar wårt multnade bröst, då anden sin wän återfinner wid Frälfarens wäckande röst. Då tröttade benen bli unga, och ögat, som slumrat, ser opp, och himlarnes Englar besjunga det sköna uppståndelsens hopp. Så kornet i jorden nedmyllas;— der blir det förwandladt och dör. J bikden uppståndelsen hyllas; Guds löften answara derför. som mognar med hundrade fallt; så kroppsliga lifwet skall glöda i skön och förklarad gestalt. Han, som dig af intet har danat, kan också uppwäcka en död. Hwad längtande hjertat har anat, är just hwad den Herrlige böd. OM han, fom har slumrat i griften, men kastade swepningen af, han bröt och förseglingsinskriften, och helgade dermed wår graf, En fiende är då ej döden, för dem som på Frelsaren trott. De lyftas till sällare öden från hyddan, som anden bebott. Göm graf! denna bräckliga hyzda, omgif den i seflernas lopp! Ej lampor må urnan beskydda i dunklet af Hedningars hopp! Tv luften den åågan skall släcka; hon tåler ej dagsljusets sken. Men stark är den gians som skall wäcka, 1. sur sssmnon NA AFFF