den 19 Juni 1827. Af den i Pofts oh IFnarifegsTidningen för den 10 September införda Officiella Artikel har den Swenska Nationen med tillfredsställelse erfarit, huru den Norrska Regeringen närmare utwecklat den flora motsägelse, fom Kongl. Maj:t i sitt nådiga swar på Norrska Storthingets address förklarat fig finna emellan nämde address och Norrska Regeringens framställning af Rikets tiustånd. Denna motsägelse är ådagalagd genom den befallta jemförelsen, som Kongl. Norrska Regeringen afgifwit under den 28 Juli 1827, och uti hwilken den på en gång korta, men fullständiga öfwersigten af Rikets inkomster och finanser tydligen öewisar, att den af Norrska Storthinget förebragta inwändning för Slottsbyggnadens inställeise år alldeles grunds lös, helst Norrska Regeringen genom jemförelsen faktiskt bestyrker, att uti Stats Infomfterna ide wisat fig någon minskning, fom ide i Budgeten för de tre kommande åren war påräknad, då alltså Statssfafan ide med skäl fan anses sakna tillgångar, för att utgöra de genom Buds geten föreflagne utgifter (nemligen till Glottsbyggnadens fullbordan. Kongl, Maj:t har också förklarat den Norrska Regeringen fin fullkomliga tillfredsställelse, i anledning af den tydlighet, hwarmed densamma rättat Storthingets åsigter rörande Landets närwarande tillstånd. — Det har icke kunnat annat än wäcka en stor sensation, att Norrska Storthinget, som swarar emot Riksens Ständer i Swerige, begått ett dubbelt fel, då deremot wåra Riksstånd ända sedan wår Constitutions införande år 1809 icke wid någon Riksdag begått ett sådant, men ofta deremot föllo i samma förseelser, som Norrska Storthinget, under den så kallade fris hets och partitiden ända från år 1720 till år 1772. Detta dubbla fel, hwartill Norrska Storthinget giort fig skyldigt, består först deri, att Konungens inviolabilitet är för nära trädd af Norrska Storthinget, då Slottåbyggs naden war dels besluten, dels hörande till dessa jura majestatica, hwilka böra hållas i helgd; dernäst har Norrska Storthinget likaledes felat deruti, att det uppgifwit såsom skäl för sitt ins grepp emot Konungens Majestäts Rätt, en falsk och ogrundad förewändning om briftande tills gång, för att funna fortsätta den beslutna slottsbyggnaden. I denna omständighet är Norrska Storthinget af Norrska Regeringen wederlagd, genom faktiska uppgifter, hwilka äro bestyrkta af den kontroll, som wigtiga Statsärenden påkalla. Den förödmjukelse har således öfwergått det Norrska Storthinget, att det hwarken wisat skyldig tillgifwenhet och erkänsla för fin Konung samt aktning för dess Maiestätiska rättigheter icke beller nödig insigt i Statens angelägenheter. J berörde afseende har Norrcka Storthinget framställt fig såsom ett beklagligt motstycke till de tider i Swenska NifgdagssHiftorien, då någre okunnige Borgare och Bönder från landsorterne satte en ära uti att wisa en missbrukad makt genom en landsförderflig trotsighet emot Konuns gen och Swea Rikes Rådkammare; dessa missdruk woro så stora, så ögonskenliga, få olydsdis gra, att, då Nationen år 1809 ägde makt, att införa samma Riksdagsmannawälde som efter är 1720 inskränkte Nationen under sjelfwa Riksdagen sitt eget wälde, wid åminnelsen af de olyckor, fom detta wåldesmifbruf tillförene hopat öfwer landet. Men liksom Swerige år 1720 utgick ur Suveränitetens förmynderskap, få har ock Norge ungefär ett sekel derefter blifwit bes friadt från ett slift förmynderskap, och synes på samma fått wilja missbruka den frihet det ers hålit, utan att låta fig råtta af Historiens warning, Det förtjenar uppmärksamhet, att Swe: rige år 1809 war i ett helt annat förhållande än Norge, då detta erhöll fin konstitution. Ty Norge war ett eröfradt land, hwilket man t. ex. hade kunnat införlifwa med Swerge, såsom en prowins, i likhet med Finland, hwilket förut utgjorde en integrerande del af Swerge, och sedan införlifwades med Ryska Rlket. Det är ock derföre wår store Konung i sitt tal till de Norrske deputerade uttrycker sin förundran öfwer Storthingets förhållande, samt förklarar sig hafwa påräfnat större erkänsla, hwilken Konungen oc i sanning förtjent. Hwad fom derjemte bör fägna Swenska Nationen, är, att Konungen tillika i samma tal icke otydligen tillkännagifwer, att Konungen af aktning för Swenska folket funnit sig föranlåten bewilja det Norrska de stora fördelar, som aldrig borde utesluta tacksamhetens pligter. Då man också besinnar, att Norge icke efterkom fredstraktaten i Kiel, utan med wäpnad band eröfrades, så har wäl å ena sidan PR LE am 22 GAO AAA nA