minsta mansspillan legra, eller da man oor tetikerad, sor att tåc sorrora aua HUN rordelarx, denna egenskap, fom af alla krigare Julius Cäsar och Napoleon ägt i den högsta grad, hwars om slaget i Thessalien mot Pompejus, samt Napoleons Ftallenffa fälttåg wittna; få bör man likwäl befinna, aft Wellington i fina fälttåg äfwen ådagalagt denna konst, men att I alla fall få stor militärisk egenskap denna skarpsinnighet är, få fan den uppwägas af andra egenskaper, hwilkas saknad gör, att äfwen den skarpsinnigaste Fältherre ide är hwad han bör wara. Ty om en General med mindre skarpsinnighet än en annan, har mera köld, redighet, werksamhet, mod oc ståndaktighet, eller förmåga att wäcka enthusiasm hos Soldaten, hwilka förträffllga egenskaper äro ite dessa ? Hwartill tjenar skarpsinnigheten, om man i utförandet förifrar fig, eller ibland dödens fafor mister kontinensen, efter både före, under och efter ett flag är ide nog werksam och outtröttlig ? Att Wellington ju ägde dessa egenskaper, fan ingen med ffår befiris da; och huru mycket bidraga ide äfwen de tid en Fältherres storhet och tid ett fälttågs lycklis ga utgånge? Men äfwen skarpsinnigheten fattades honom ide i det militäriska yrket, fastän han öfwerträffades deri af Napoleon och någre andre Fransmän, liksom af Marlbourough och Eugene. Men man bör härwid erinra sig, att somlige Fältherrar hafwa fått en så ensidig bildning, hafwa från ungdomen så enkom sysselsatt sig med det militäriska, att de lefwa deri såsom sitt element; de tyckas icke wärdera, icke högakta, ja, icke förstå något annat; men deraf följer icke, att de sakna hufwud, twärtom hinna sådana menniskor som lägga sig blott på en enda sak, högsta Virtuositeten, icke blott i de sköna konsterna, utan i hwad yrke som belst. eaudon war ide I det hela få stor fom Fredrik den ende, men troligen war han likså stor Miliz tär: Baner om Torstensson hade ite få uniwersell bildning och skarpsinnighet, fom Orenftjers na oh Jacob de la Gardie; men om de ite öfwerträffade den sednare i militärik storhet, gåf2 mo de honom icke efter 5 Wallenstein förstod ingenting annat ån frigåmwåfendet och flierntyderiz et: når han skulle sofwa, få betraktade han stjernorna, och när han skulle waka, få sof han; de som personligen känna Fältmarskalkarne Toll och Adlercreutz, hafwa intygat, att den förre ägde i det hela mera skarpsinnighet, ån den sednare, ehuru den sednare på fältet war den föra re wida öfwerlägsen. Dessutom är det allmänna förhållandet med militärståndet sådant nästan öfwer hela Europa, att de tidigt wälja sitt yrke, ofta äro bestämde dertill från barndomen; de sysselsättas blott med militäriska studier och öfsningar, samt erhålla derigenom en ensidig bilds ning. Derigenom kunna de på en gång wara okunnige och slöge i andra saker, men dugtiga i at, hwad krigsyrket tillhör. Att undantag i båda afseenden gifwes, är naturligt och föråne drar ej reglen i det hela. Så måste ock förhållandet wara med Wellington, hans element är frigswäsendet, deri lefwer hans tankekraft, od äfwen om han anseende tid fin lycka kommit att sysselsätta sig med annat, t. e. politiska ärender, har hans skarpsinnighet, från ungdomen rigtad åt annat håll, icke deruti erhålllt någon öfning och färdighet. Men att han icke saknat militärisk skarpsinnighet, det kan man bewisa med dess mllitäriska bedrifter. Man trodde att Massena, denne store General, skulle med fina kärntruppar besegrat ILelings ton i Spanien; men Wellington låt hwarken slå eller kupera fig, utan retirerade i god ordning och befäste fig wid Lisobon och twang Massena till återtåg; men, kunde man då fråga, hwarföre försökte Wellington då icke att flå Massena? Emedan ban war för skarpsinnig att icke inse, det han borde föra ett defensift krig; han gick till wäga fom Fabius, cunctando. mindre för der han ansåg Ma3a fena wara en Hannibal, än emedan han wisste, ott hans Engelsinän och Spaniorer ide woto någre Romare; ban war nog skarpsinnig, för att bedöma skillnaden mellan fin och den Franska armsen. Wille man inwända, att Wellingtons befästningssätt utmärkte Hemlig fruktan för fiendens milltäriska öfwerlägsenhet, få wisade Wellington äfwen deri fin skarpfinnigbet; en annan Engelsman skulle bhafs wa gått på i blindhet, skulle blifwit slagen och tillintetgjord. Men hwad man ån må säga, få wis fade Wellington myten skarpfinnighet i slaget wid Waterloo; ståndaktighet ådagalade han först dys medelst att han höll uti det yttersta, i hopp att Blöder oc Bylow skulle falla Napoleon i flanken; men skarpsinnighet wisade han dermed, att, då Ney twärtemot Napoleons order förföljde fienden ända tin skogsbrynet od gjorde luckor i armeens linjer, få wisste Wellington, att genast deraf draga fördel; han framkallade sitt artileri fom redan war på reträtten, gaf det en förmånlig stälning för att skjuta med korssad ed och för utsade, att inom en half timma skule Franska armåen wara på flykten. Att såsom redan slagen likwäl weta genast begagna fiendens förseelser eller lyckans tilfådinbe