000 Munk nyngen twisur Py IV Ty — : 5 —— —l—— —— — En efter tidsandan lempad framställning om de tjenligaste och nödwändigaste fö remål för den qwinnliga uppfostran. Hwartill tjenar, så är den allmänna tonen hos de så kallade solide föräldrar, att låta lära sina döttrar fremmande språk, musik, ritkonsten och fina broderier? Nej! heter det, de böra uppfostras för sin bestämmelse, oet aktningswärda modersståndet, der gagnar allt sådant föga eller intet; de böra twärtom lära att wäfwa, spinna, sy enkel handföm, att laga mat, brygga, baka, kortligen att wäl och ordentligen förestå ett hushåll: Se der föremålet för döts trarnas uppfostran, endast med en sådan hustru kan en man wara belåten; med en modedocka blifwer han rumerad och olydig. J wisst afseende ligger i detta räsonnemang mycken sanning. Hwad en man wäntar af sin hustru, är att hon wäl förestår den inre hushållningen, kan hon roa honom med sin musik, få har han deraf nöj, men ingen nytta. Men för att fortgå med jemna steg i detta grannlaga ämne, lägga wi til grund den logiska reglen : Unius positiv non est alterius exclusio, det ena utesluter ide det andra. Gåledes med tillempning på ämnet, börje wi med den satsen, att, änskönt en flicka fått en bildad uppfostran, lärt finare fruntimmers handaslöjder, och de sköna konsterna, som förljufwa lifwet, och sprida behag öfwer qwinnans fänslofulla warelse, så följer icke deraf, att hon icke äfwen både kan och bör fåra, hwad fom tillhör den inre hushållningens förwaltning. Alltså bör man ide fördöma en uppfostran, fom lärt unga flickor finare slöjder och sköna konster, emes dan de äfwen både kunna besitta, och äfwen ofta befitta den insigt, fom tilhör hwardagslifwets förrättningar. Men å andra sidan wisar erfarenheten, att det gifwes föräldrar, fom befoms merslöse om att låta bibringa sina döttrar en bildad uppfostran öfwerlemna dem helt och hållet åt sin egen utweckling; sådana flickor weta ofta ingenting annat, än namnet på sina kläder, på dagarne i weckan, od på fina tillbediare, OM de hafwa några: men dermed fager ofta des ras kunskap slut; tv i hwad månad de lefwa, känna de icke, långt mindre hwad år eller sekel. — ändock kunna de wara ganska älskwärda; ty hwad uppfostran förfelat, kan naturen, äfwen lyckn ersätta. Men å andra sidan är det en nog allmänn erfarenhet, att hustrur, hwilke i fin upp: wert fått en blldad uppfostran, få förwillas i omdömet om fin pligt oh fin bestämmelse, att de aldrig tillse sitt hushåll, utan i städerne sitta wid fenstret med sin handsöm, eller wid sitt forteplavo eller wid sitt ritbord dagen igenom, eller ock endast sköta nöjen och tidsfördrif; d böra af sin man upplysas om sin bestämmelse; det år han fom bör fåra fin maka, hwad hot aldrig fått höra af fin moder, att hustruns första pligt Är undergifwenhet och lydnad. — HA han ej förstånd och faraktersstyrka, att lära henne denna sanning, utan får bon Ufwet igenon framhärda i sitt uppsåt, att öfwerlemna wården om den inre hushållningen åt tjenare — si å är domen fälld; ett olyckligt äktenskap och en aftagande wälmåga blir den oundwlk liga följden. ) Skulle då den allmänna tonen hos de så kallade sollde föräldrar icke wara den rätto Ekkulle DÅ der adumadsliet: een annat ån att wäl och ordentligen förestå ett hushåll?