som undfalllt hans uTtwalda märlfttu!o Stuftftimitg, VY VI (U C MP 75 ) VR 2 omarbetade han det i grund; och ofta kostade 14 dagars arbete af en Minister Napoleons gen; knappt några minuter. Ty om aldrig någon skrifwit så illa, bar ej heller någon srifwit få fort, jom han. . Kejsaren fatt sällan, under det han dikterade; han git af oh an, samt tyckte ej om att upprepa något; om man frågade efter ett ord, fom man ej wäl hört, swarade han med otälighet: jag bar sagt det, och fortfor. Liksom Jullus Cäsar dikterade han för fyra till fem pers soner på en gång, utan att återtaga ett ord eller förwillas af de olikartade ämnen, fom blan: dades om hwarandra. När han hade att afhandla några ämnen, wärdiga honom, få böjde fig hans stil, wanligen fort och haaftfull; den blef majestätisk och sublim, fom han sjelf. Om omöjligheten att framföra fina tankar härledde fig från swårigheten att finna det råtta ordet, eller om de brukliga uttrycken ej syntes honom nog starka och lifliga, få satte han tillhopa ord, fom kunde wara förundrade att befinna fig i hwarandras granskap, och skapade ng ett eget fpråt, sinnrikt, uttrycksfullt och imposant, hwilket kunde wäl någon gång stöta mot bruket och Franska Akademiens korrekta smaf, men ersatte detta lyckliga fel genom det sällsynta, beuns dranswärda om förwånande i tankarnas styrka, höghet och originalität. — Man har försäkrat mig, skrifwer Napoleons Hand-Sekreterare, bemälte Chaboulon, att Ravoleon i sin ungdom skrifwit Paolis och Feihetskrigets Historia. Önskligt wore, att han, til kommande seklers uns derwisning, kunde utföra sin plan, att skrifwa sin egen Regerings Historia. Denna Regering är så rik på utomordentliga oförutsedra hwälfningar, den erbjuder så många lärdomar om menskliga tingens wansklighet, att hans Hlstoria kunde ersätta alla andra och blifwa ensam en tillräcklig lärdom för Folken oh Konungarne. — I berörde afseende har denna önskan i så måtto blifwit uppfylld, som Napoleons Memoirer, dikterade af honom sjelf på Sankt Helena, dlifwit öfwersatta på de fleste Europeiska språäk. — Navoleon har någorstädes nämnt, att han uppwisat Paolis och Frihetskrigets Historia för Raynal, som uppmuntrade honom att trycka den; det skedde likwäl icke; manuskriptet har sedan förkommit. Wid 17 års ålder wann Nas poleon priset i Lyon. — Någon gång, hänförd af sitt snilles eld och sin karakters djerfhet, glömde ban, unter ifren att hinna sitt mål, att wäga fina tankar oh uttryck. När hans order blif: wit of dikterade uti en sådan öfwerilning, undweko wi, få mycket det lät fig göra, att den das gen framlemna dem till hang underskrift, och den följande dagen blefwo de merendels mildrade eller och sönderrifna. Napoleon tyckte aldrig illa om, att mi sökte bewara honom för wådan af något fådant förhastande. De, fom tro, att han aldrig ändrade, hwad han en gång beflus tit, bedraga sig; ehuru hufwuddraget i def karakter war en beslutsam, fast och oföränderlig wilja, så rättade han sig likwäl wid många tillfällen efter deras föreställningar, hwilka han ansåg wara honom uppriktigt tillaifna. K isoren skref sällan med egen hand; ord med många stafwelser ledsnade han wid, och fom han icke hade tålamod att utskrifwa dem, så stympades de. Denna wana, förenad med den från pikturens snabbhet härrörande bristsälligheten uti bokstäfwernas bildning, gjorde hans stil alldeles olislin, Hl och med för bonom sjelf. — På Sankt Helena ffref han dot en bättre hand, emedan han bade tid dertill, då ban deremot i Europa ide wille förspilla en dyrbar tid med att pränta bofstäfwer. Ofta hände det honom att han förolempade orthografien, och man underlät ide deraf dras ga den slutsatsen, att han war sullkomligt okunnig. Napoleons okunnighet, om den wore beslyrkt, funde säkerligen icke medsöra någon minskning af hans ära, Earl den store kunde knappast skrifwa sitt nomn, od Kejsar Otto den store undertecknade sitt namn, med att doppa fina fem fingrar i bläck, och derefter sätta fem plumpar på pergamentet; ; Ludvig den fjortonde, ehuru född på thronen, fån: de ej Grammatikens reglor, och de woro icke desto mindre store Regenter. . Denna beskylning för ofunnighet år dessutom lika ogrundad fom orimlig; wisserligen sotte Napoleon fig öfwer språkbrukets småaktigheter; han wille wara def Herre, ide dass tjenare. Men för östigt, i det Hela taget, war Napoleon den insigtsfullaste man i Fronkrike. Upvfostrad uti Mils tärskolan i Brienne, utmärkte bon fig der genom fin lätihet att fatta, fitt förakt för nöjen, fin pos fion för fludier och denna entbusiasm för Höga efterdömen, fom wanligen röjer ämnen til flora mån. Amnad till krigstjensten, kunde han ide estersträfwa att blifwa läskarl; hans ändamål från ynare Åren war att blfwa en utmärkt Officer, kanske en for General; det mar således till frioåmetenifas