Hafwets Wåg. Ett slumradt barn i djupets famn du låg ju nyss i stisla qwällen? Och westan i den lugna hamn dig smekte. — När wid Norryolsfjällen fig himlen sänkte lutande mot Härta, sönk solen kärligt till ditt hjerta och Neckens slag på harpans strängar gaf ljenljud omkring dal och ängar. Men plötsligt i sitt wilda lopp bröt Bore wålesamt fram från Norden. Han skrämde Ågirs döttrar opp och röt omkring den wida jorden; men Ranas mö i harmen hoppar mot molnen opp 3 — den ljungeld doppar bon ner I djupet — himlens lågor bli rof för hafwets wreda wågor. Som Wikingen du wåldsam far med örlig fram till fjerran landen; du stäfwen fermt i famnen tar och ieker fritt med den på stranden. En kämpe lik, fom bryter lansar, du med orkanen modigt dansar och pröfwar käckt den yra hjelten i twätamp kring de wida fälten. Ett mäktigt dån framför dig går, ett wapenbrak, som från Wallhalla, och stormen foljer dina spår, och alla hinder för dig folla: Blott rotfast bergshäll dig förbittrar, mot den i fallet sjelf dig splittrar, en krossad krona lif, fom skiner På wäldens grusade ruiner. Men skön, högtidlig är din sång för Nordens barn — dess toner susa kring waggan ren wid windens gång, när Nordens stormar kring den brusa, och dina wälljnd hälsning bära från fordna dar; — om Sweas ära för Sweas slägten ewigt unga de jämt kring Scandas stränder sjunga. Sjung segersång i Mamhems skär! Se, Asars ättling hör den gerna, och hwarje wänlig snäcka bär på skuldran hit och henne wärna; men will en owäns djerf dig plöja, gack då att dig mot molnen höja och alla hämdens krafter lossa, att wåldets härar mägtigt krossa. Wänd fen igen från wäldig bragd, fom lugn, wår halfö återfamna, od) når orkanens storm år lagd, låt ostörd frihet åter hamna, Kom solbeglänst att stranden smeka, låt barnen der i oskuld leka, och wid din ytas spegel trygga i sanden sina fästen bygga. —