etockholm, hwilken sysselsätter fig med theorien, och fån ej hafva att skaffa med sjelfwa praktiken i Bohusländska skärgården, så får Jnsändaren helt kort och godt förklara, att han har ett aldrig utgifwit fragment af den sista delen af Klims underjordiska resa, hwilket beffrifs wer eft land, hwarest fans mera ostentation, än lärdom, men Ändå mera lärdom ån sens commun. Gilfiffet och jernhandlen borde wara Sweriges wäsendtligaste näringsgrenar. Huru det går med sillsisket har Uddewalla Weckoblad upplyft. Men redan för fem år sedan uppgaf Baron Klinkowström i fin förträffliga bok om Amerika, huru Sweriges iernhandel borde fåts tas på en bättre fot oh kunde med utomordentlig winst drifwas direkte på Amerika. Men alt förblef på fin gamla fot, tills en Jude förwärfwade fig ett Swenskt iernbruf, och derefter föra skaffade nära femtio procents högre betalning för Hedemora jern. Posito, att Judarne köpte nu, om icke de fleste, åtminstone de bäste, Jernbruken, samt, sedan de dragit få stor fördel ders af, fom möjligt, gjorde samma manöver, fom Engelsmän oh Tyskar gjorde efter 1814 års fred — nemligen flyttade ur landet med i och på Swerige wunna skatter; skulle wi då ide stå åns nu en gång på stranden och förgapa of, såsom bonden på en luftbalong; skulle wi då ite bita oss i läppen och flå oss för pannan och utropa återigen: det hände den gången, men skall ej hända mer? Skola wi då icke bereda of på just samma konjunkturer, men likwäl ständigt blifs ma bedragna på nya konjunkturer? —— —