uti N:r 53 af Calmar Tidning för den 4 dennas läses följande berättelse: Koppar slagaren Lindauer, 63 år gammal, begaf sig tillika med fina barn, en fon 20 år, en 13 år, och en dotter 8 år samt en af fina grannars söner omkring 11 år gammal, uti en båt för ati från öarne häromkring samla sjögräs till inpackande af Koppar för en tillernad marknadsreso Som winden blåste god, så tillsattes segel; men då de hade seglat ungefärligen en half mi ifrån staden eller emellan så kallade Swinön och Skalleröarne kom ett windkast, som plötsliger kastade om seglet och kullstjelpte båten på ganska djupt watten. För dem fom ide känne lokalen häromkring får man nämna, att wid Skalleröarne går en stark ström, fom ehu ru i den starkaste köld wintertiden icke tillfryser. Eburu både winden oh strömmen låge åt fundet norr från staden, lyckades det likwäl fadren att få tag i aktern på den ful stjelyte båten: och den äldste sonen, fom är utmärkt snäll simmare, fick reda på den lilla systrer samt förde äfwen henne till båten: de båda andra gossarne kunde ock simma; men under de de arbetade med att komma till denna gemensamma föreningspunkt tilltog stormen och en stört sjö öfwerhöljde dem och sänkte dem ge nast I det mörka djupet. Fadren oh dottren flöto änni på den bräckliga båten oh älosta sonen simmade öfwerallt omkring för art funna upptäcka åror eller något dylikt af båtens tillhörigheter; men fåfängt. De uppgåfwo alla högljudda nödrop men förgäfwes, ty winden och strömmen lågo aldeles från staden, så att ingen kunde höra de ras jemmer. Slutligen aftynade Gubbens krafter. Med utrop af: rådda din fyfter, jag för mår ej mer, fönk han I djupet; men ännu en gång fom han opp, winkade med handen — — och sedermera syntes han ej mer. Rädda mig Bror Carl skrek den lida flickan: jaa fryse så och är aldeles utmattad. Brodren, sjelf i dödsängest och qwal, anstränger sina yttersta kraf ter, simmar och är nog lycklig att hinna den närmast belägna obebodda öen; men af mattighe dignar han ner och förmår knappast krypa på stranden. Slutligen upptäcker han en fiskare uti en liten båt; men denne wågar sig icke ut i den allt mer och mer tilltagande stormen i er få bräcklig farkost: och se — — nu har den lilla tröttnat: oh äfwen hon har förswunnit i dju pet. Hwem skall frambära dödsposten för den fängliggande sjukliga modren om den enda qwar lefwande äldre systren? Brodren, som under 3 timmars kämpande på det stormiga hafwe fett far och syskon förgås, fan det ej, Sjelf behöfwer han tröst af deltagande wänner, —