dw——— — 6 —— 2— —nÄG—äGäpa —: —ej — Såsom bihang till hwad wi i N:o 51 af denna Tidning nämnt om Swerska Konsulernes i Köpenhamn och Helsingör ingrepp i härwarande Färjemanslags, af Konungen faststälde priwilegier, må följande tjena. Wi hafwa icke blifwit i okunnighet om de olika känslor af harm och tidfredsflåls lelfe, hwilka artikeln i N:o 51 uppwäckt hos olika läsare, oh då wi förklara wårt djupa förakt för den förra, om den och kunde åsladkomma andra ån wanmaktens manliga werkningar, kunna wi ej annat än fägna oss öfwer följderne af den wäckta uppmärksamheten hos dem, Hwilfa flålt fig i mas pen mot laglösheten. Hwem af dee, fom ur dn förita friden utgått med heder eller skam, må följande sannfärdiga berättelse utwisa: Sisllidne Lördag afsändes härifrån en af Färjelagets båtar till Helsingör, för att derifrån få som hufwudlast afhämta sockerlera till härwarande sockerbruk. Båtföraren, som medhade behörigt pass från Tudkammaren hår i fladen, wände fig til Gradmanska huset, hwilket hus, i egenskap af fomsz missionär för godsägaren och Båtfdraren, ombe örjde utklareringen och afsände dokumenterne i behörig ordning til Konsulns påskrift, men då en sådan wägr des utan betalning blef Konfulatzatteften bes gård genom Notarius Publicus, til hwilken det swar af Konsul Åhman lemnades, att fom Grads manska huset ej föremw.fte någon fulmagt af båtföraren, wine Konsuln ej inlåta fig med samma hus i någon förklaring. Derefter begaf fig båtsöraren sjelf, åtföljd af Not, Publicus, till Konsul Åbman och fordrade Konfulatzatteft utan afgift; men, sedan Åhman till beswarande af denna skriftliga Iotas rial:regmifition begärt några timmars betänketid, afgaf han slutligen det swar: att som båtföraren ej skriftligen hos honom begärt attest utan betalning, kunde han ei widare sig i ämnet utlåta. Not. Publ. protesterade då emot den sålunda wägrade förklaringen och attesten, och Färjebåten, som största delen af dagen sålunda blifwit uppehåsllen, afseglade slutligen hit med lasten, samt hos Tullkammaren härstädes uppwiste Notarialhandlingarne i Målet för Konsulsattest. Wi anmärka här, att lasten, som är af ringa wärde, är tillåten till införsel utan tull och tål ei några biafgifter. — Sedermera skall Konsul Åömon aflåtit Embetsbref til Tulkammaren hår och påstått, att denna last borde anhållas såsom hitförd på en båt utan Konfulat:atteft, samt i öfrigt dermed enligt författningarne förfaras androm till warnagel. Tullkammaren skall dock härå ide gjort ett önskadt afseende, utan utlem: nat lasten och, fom wi förmoda, inberättat förhållandet tid GeneralTullstyrelsen. Hwar och en, som läst Kongl. Brefwet den 29 Sept. 1820, infördt i N:o 51 af denna Tidning och hwarigenom härwarande Färjemonslag, på upygifne skäl, i Nåder befrias, eler rättare förklaras bibehållet wid befrielsen från passpenningar för dess till utrikes ort gående båtar och hwad i dem ut: föreg, samt äfwen från all afgift till Konsulerne, år troligen nyfiken att känna de motiver, Kon ul Äbman trott fig hafwa för påståendet at tå Konjulat-afgift; oc fom Ahman i detta afseende ej alltid warit så förbehållsam och försigtig fom då han flod inför Not, Publ. åro wi i tidfåde att upplysa, det han i Embetsskrifwelsen til bärwarande Tullkammare yttrar, att Fårjielas get blott skall wara befriadt från SKonfulat-afgift för fine båtar och de waror, fom i den utföras, men ej för de waror, fom i Dannemark afhämtas. Wi bedia wåra läsare på fullt alfware tro, att detta är Åhmans uppgifna skäl, ehuru otroligt det ock kan förefalla, För wederläggningen behöfw s wisserligen ingen klyftigdet, utan blott förmågan att läsa oc) förslå Swenska språket, hwilken, enligt Swensk lag, äfwen erfordras hos Swenske Konsuler, om de till ett dylikt förcroende flola funna anses kompetente. — Det Kon, l. Brefwet säger ju bestä mdt, att Färjelaget är befriadt från: 1:mo Passpenningar för def til utrikes ort gående båtar, och Hvad i dem ut öres, samt 2:do äfwen all af: gift fill Konsulerne. Qui bene distinguit, bene docet; märk detta mål H:e Konsul! Den afgift, fom i detta fald tilllommer Konsuln, drabbar, enligt författningarne, alltid Skepparen eller Båtsöraren, men aldrig godsägaren, så framt ej wänlig öfwerenskommelse dem emellan derom teåfs sas. Om Konsuln uppbär afgiften af godsägarens ombud eller af båtföraren gör ingenting til fa: ten, om också med det förra åfyftag någon bemisning, att en dylik afgift aldrig blifwit båtföraren affordrad. Det Kongl. Brefwet gör i detta afseende intet undantag, då det uttryckligen nämner Des frielfe från all afgift till Konsulerne, och att detta Kongl, Bref ännu år gåls C SF FEN .4—ä4. — La. Rv AA vt bare ANN2 12 i Dane