( M — N Ä — 22722 åt RO HAN ERT ARA OR ARR det wil säga fiT rang med Kapten, att hafwa stadnat mid denna punkt Ännu efter 30 års förs lopp, är ide tillfredsställande, helst i ett land, der man ide fan göra fig skadeslös genom firifs ters utgifwande. Hollberg anmärkte, att de lärdas låga rang werkade ofördelaktigt på Literaa turens förkofran i Danmark, emedan de stora hufwuden hellre gingo in i andra Embetswerk, som öppnade större fält för äregirigheten och werksamheten, än wid Åkademierna, der lönen war större än rangen. Också fann Regeringen, att förhållandet werkligen war få fom Hollberg upps gaf; den gjorde honom sjelf till Baron, ehuru hufwudsakligen, på det han icke skulle skrifwa flera Komedier liknande Don Ranudo, samt upphöjde det lärda ståndets rangordning wida dfs wer den, fom äger rum i Swerige. Den besynnerliga kontrasten emellan det lärda ståndets rangordning i de förbrödrade Rikena torde wäl ock förtjena uppmärksamhet, då en Professor i Norrige år ett högdjur, få mycket öfwer de Swenske Professorerne I rang od wärdighet, fom Hiorten spatserar myndigare än Råbocken i Danska Konungens fridtyfta park; ja, det år ice något salto mortale, når en Norrsk Student springer genast opp i Professorskathedren och derpå gör ett hopp in i Stats Rådet. Hwar skola de också taga fina StatssNåder oh Mis nistrar? Adelsståndet är långt för detta utrotadt, när man undantager Jarlsbergska och Laurvigska Grefskaperna. Skräddare, Skomakare oM Fiskare, fom finnas till öfwerflöd, wil man ej hafwa dertid. OM de Norrske Professorerne taga ej, såsom I Swerige, Pastorater, bwils ka i Norrige ofta stå obesatta i lång tid; de finna mer fin uträkning wid att blifwa Stats-Rå der; det faller dem behagligare att styra landet och förwalta Statsmedlen, än att predika för fattiga bönder på de Norrska fjellen samt att med lifsfara resa I Socknebud. Man skulle tycka, att, om Norrska Statsförfattningen skall wara en imitation af den MNordzUmerifanffa, borde man oc i Norrige ide weta af några höga odh förnäma Embeten; femedan sådana finnas icke i de Förenta Staterna. — Presidenten derstädes har mycken makt, men ingen höghet och han bes kläder ej fitt Embete på lifstid. Man har förstått i NordsAmerika, att höga Embetamwärdighes fer i ett Samhälle af Borgare och Bönder wore en karrikatur, stridande emot den fridetås och jemlikhetsprincip, fom man wil etablera. Förlåt min Läsare! denna lida digression; den tåler aft begrunda, Ett hufwudsakligt hinder för Literaturens förkofran i wårt fädernesland är den ringa, och med stora swårigheter förknippade afsättning på utkomna böcker. Man hör beständigt fmås delser emot de Lundiske Professorerne för det de, i trots af sina stora löner, likwäl icke upplysa det allmänna genom fina skrifter. Man tillägger, att de ej borde hafwa förre löner ån Pros fessorerne i Tyskland; då de skulle försättas i nödwändighet att utgifwa böcker. Jnsändaren bar swarat smädarne, att Professorerne i Lund uppbära sina löner, för det de skola underwisa de Studerande genom muntliga föreläsningar, men icke för det de skola utgifwa böcker, att de hafwa, hwar i sin profession, stora werk färdiga till tryckning, men att de befara förluster ges: nom tryckningskostnaden, samt att desse smädare, som tillwita de Akademiska Lärarne lättja och oskiälighet, äro just de, fom wäl skulle subscribera å ett werk, men ändock icke lösa sitt erxemplar; slutligen att Prokessorerne I Naturalbistorien utgifwa fina skrifter, emedan de winna affättning derå, mindre I Swerige, ån på utrikes orter men att det för öfrigt utmärker brist på omdös meskraft, om man. fordrar af det lärda ståndet i Swerige lika fruktbar penna, fom i Tyikz land, der sjelfwa skrifsättet beräknas efter samma efonomiffa princip fom Handwerkares far briksarbeten. Derföre denna lösa långdragna wattenaktiga stil hos Tyske författare, emedan arbetet är bestäldt till Leipzigermessa och betales efter arket. En Montesquieu, fom är den enz de författare, hwilken Napoleon funnit hafwa en stil, från hwilken ingenting fan och bör borta tagas, skulle kanske icke erhållit förläggare i Tyskland, emedan man hade funnit honom alltför sparsam på ord, då den deremot räknas för den ypperste, som förstår art såsom stilens kärna predmts blott hwar punkt med parentheser, utan äfwen sjelfwa parentheserna med nya parentheser. Afsättningen på Swenska böcker måste wara obetydlig, och har ett naturligt hinder i det ringa antal läsare, som wår lilla folkmängd erbjuder. Detta är ett hinder, fom ide fan ars bjelvas, och fom wållar, att en stor författare ide äger den uppmuntran I Swerige, fom i Tyskland, men särdeles i Frankrike oh England. Emedlertid skall nedanför uppgifwas ett mMedel, hwarigenom detta hinder til en del skall funna aflägsnas. Ge