Om orsakerna, hwarföre Literaturen icke är så blomstrande i Swerige, som i Tyskland, Frankrike och England, samt om medlen till dess befordran. (Fortsättning från N:o 47.) Ett märkligt hinder för Literaturens förkofran i wårt fädernesland är den omftåndigs het, att Literatörerne härstädes icke lefwa i och för sitt yrke. Danskarne kasta hela skulden på capita svecana, hwilka de ide anse wara organiserade för en högre bildning. De falla of barbarer od mena att wi äto ett jättslägte med ganska liten hjerne; de hafwa ännu ofördels aktigare tanka om wår, än wi hafwa om Ryssarnas civilisation. Denna fördom bibehälla de; ty de wårda fig aldrig om att läsa en Swensk bok. Förgäfwes åberopar man en Linne och en Berzelius; de inwända, att de kanske blifwit utrikes ifrån införskrifne, liksom Cartesius; och då man wederlägger dem med den anmärkning, att det literära snillet ide högaktas få mycket i Swerige, att man plägar införskrifwa det, om ej i tryck, så förklara de wederläggningen föga mera hedrande, än sjelfwa anklagelsen, och förblifwa mid fin tanka. DÅ de weta att wår lite ratur år den obetydligaste i hela den civiliserade werlden, få tro de ide, att det är sjelfwa Nas tionens, utan enkom det lärda ståndets fel. De påstå, att de få kallade Literatörerne i Smweris ge sakna icke blott kunskaper och flit, utan äfwen hufwud: de befinna ide, att fnidet genom uppmuntran wäckes samt att derigenom både fliten, lärdomen och lusten att utgifwa böcker tilltaga; aldraminst tro de, ast i Swerige funnits utomordentligt lärde mån, fom kunnat ins struera halfwa Europa, och ändock aldrig utgifwit annat ån några Difputationer, fom ligga bes grafna bland Akademiska Bibliotheksmassorna, såsom t. er. Historiarum Professor Kilian Stobäus i Lund, fom framdrog Linn, war Lagerbrings företrädare, men större ån han, eller Med. Professor Eberhard Rosen, fom i sanning utgjorde ett triumwirat med van Qwieten och Boers have. Säger man dem, att Henrik Benzelius aldrig fom att annorlunda ån strödda difpus tationer utgifwa mer ån en liten del af fin Österländska refa, hwilken troligen skulle warit ins tressantare än Björnståhls och Niebuhrs, likaledes att Erik Benzelius, fom war fidrre Hiftoris fer ån Lagerbring, författat en Swensk Historia, hwaraf endast efter hang död genom def fon utgafs ett utkast för hang publika lektioner i Upsala; få knäppa de allenast händerna samman och utropa: Någons måste felet war a. Tilläfwentyrs år det ej blott Nationens och Statens, utan äfwen de lärdas eget fel, att Literaturen är i lägerwall. Det är de lärdas fel, icke i afseende på snille oh kunskaper, men i afseende på deras håg att störta in på Embetes mannabanan, då de således misskänna bögbeten af deras kall. De store Literatörerne I Tys land, England oc Frankrike äro ide Embetsmän; de inwerka på Nationerna icke genom fin yttre makt, utan genom fina ideer. Deras yrke skaffar dem ide blott åra, utan åfmwen rikes dom, J Swerige, medgifwom det, hafwa Llteratörerne icke en sådan utsigt; derföre blefwo i fordna dagar Rydelius, Henrik oh Erik Benzelius Biskopvar, ehuru de skulle gjort efterwerlden mera nytta endast såsom lärde. J wår tid har man sett Lehnberg oh Tegnår bekläda Biffopes stolen. Wallin och Franzån äro äfwen öfwerhopade med Embetsgöromål. Hwarföre har Tegs ner blifwit Biskop? frågade någon en af hans bekanta; emedan, swarade denne, han är en få stor skald, och hang talang borde belönas. — Wälan: det förtjente den, inwände den ans dre, men hwarföre blef han icke lagerkrönt i de wittras gille, såsom Pindarus wid de Olymyls ska spelen? Om han war fattig, hwarföre gaf man honom icke en domän? Ser man då icke, att han nu, Swenska Literaturen till obotlig skada, måste bortlägga det yrke, för hwilket han belöntes? Om jag wore Statsman, fortfor han, och fruktade, att denne store Skald kunde sätta ideer i omlopr, fom stridde emot mitt intresse, få skulle jag hafwa skaffat honom ett förnämt men mödosamt om answarsfullt Embete, tv då skulle han upphöra att skrifwa, emedan han hwarken finge tid eller luft dertill. Efterwerlden skall sannerligen ide finna sig förbunden emot wårt tidehwarf, fom beröfwat honom fin dyrbara tid, hwilken hade bort anwändas på helt ans nat ån Consistoriella göromål. — Huruwida anmärkningen war riktig, derom will Jnsänd ren icke döma; men tror likwäl, att i England hade hwarken Byron eder Walther Scott åtagit fig att blifwa Ärkfe:-Biffop i Canterbury, — Troligen skulle of Tegner resignerat, om hans