hwilka icke på 20 års tid begått den dyra Matttwarden. Dcen ERE Flvärtstc srvc Yletiltv icke blifwit, eller med hopp om framgång kunnat blifwa tidtalade, ligger i KyrkosLagens obes stämda stadgande i åberopade 11 Cap. 2 S., der en restriktion äger rum, hwarigenom det fates goriska budet betages al fraft af werldslig Lag, hwilken restriktion lyder fom följer: — m ed mindre en wore fallen uti någon fådan rättegång att han ej derföre kunde, med godt samwete, bärtill träda och tillåtas, eller och ens samwerte wore af någon sådan anfäktning befmwiås radt, att det ei wore rådligt släppa honom dertill, förrän han, genom bättre underwisning, föres tilll rätta igen. Hwem inser ej nu, att, om Presterskapet tilltalade sådane personer, så skulle de ursäkta sig med någon sådan Rättegång, att de derföre ej kunde med godt samwete träda till den hel. Nattwarden; eller ock, om det wore någon, som ingen rättegång hade, att ban skulle åberopa sitt samwete wara af någon swår anfäktning beswäradt? Hwem inser således icke tillika, att Kyrkolagen, skrifwen i en helt annan tidsanda än wår, för mer än 140 år sedan, och nära ett halft sekel innan wår allmänna Lag, illuderat sig sjelf, och gifwit Religionsföraftore ilus sionen i händerna? Särdeles i wår tid, då så otaliga, oftast oöfwerwinnerliga anledningar till Rättegängar uppstå, är den i Kyrkolagen intagna restriktion onödig, ja öfwerflödig och oriktig, isynnerhet, som en Christen kan och bör hafwa frid med Gud od sitt samwete od ala rättsinniga Chris siendomsbröder, änskönt han ide får hafwa någon frid med elaka egennyttiga menniskor. Ty Paulus befaller oss att hafwa frid med alla menniskor, med det uttryckliga tillägg: få widt möjligt år. Säledes bör en Rättegång ej wara förbinder för någon att begagna det dyra Nådemedlet, helst Rättegångar ide böra drifwas af hat, utan för att få de rättsförhållanden genom Domaremakten sanktionerade, hwarpå den borgerliga säkerheten hwilar. Kyrkolagen är ock utgifwen i en tid, då rättsförhållanden ännu icke woro nog stadgade genom den allmänna Lagen, och då således Presterskapet utgjorde ett slags förliknings domstol, der socknemännens twister bilades och afgjordes. Kors . J sådant afseende förtjenar äfwen 26 S. af 19 Cap. Kyrkolagen uppmärksamhet, Dwars eft stadgas, att trätosamma Prester, fom oupphörligen ligga i oenighet och kif med fine meds bröder, åhörare och socknemän, eller andra, och efter åtwarning och förmaningar sig intet rätta, skola fättas ifrån Embetet och lågenheten. Ty omen Prestman äfwentyrar afsättning för det han är oupphörligen med rättegångar beswärad, så ligger deruti i dubbelt afseende en bhims melsskriande orättwisa: 1:o emedan det mest passande sätt, hwarpå en Prest kan och bör sig förswara, måste wara att tillita domstol, hwilken för ett Rättstillstånd år stiftad, samt bör efs fer Rättebegreppet wara tillgänglig både för andlige och werldslige: 2:9 emedan, om det är ett skäl för Presters afsättning, att de hafwa oupphörliga rättegångar, få fan Lagens mening på det sätt blifwa illuderad, att werldens barn, hwilka gerna wilja fasta skugga på Presteståndet, funna och äfwen ofta plåga sammansätta sig till att wäcka rättegångar emot Prester, för att oroa och befwära, ia och förlöjliga oh skada den. Som nu icke fråga uppstår, antingen Pres sten haft rätt eller orätt, utan endast huruwida han oupphörligen warit i Rättegång eller ej, ning blottställer Swenska Presterskapet för den bildade Allmänhetens förakt, tyckes förfats taren til den bildade Allmänheten räkna sådana menniskor, hwilka anse det rätt uns derwifta ssamwe tet frikalladt från den hel. Nattwatdens bruk. Också har en del menniskor, hwilka mena sig höra tid den bildade Almänheten, ansett årlig Chrissten och fördomsfulllt dumhufwud, om ide såsom Synonymer, åtminstone som beslägtade begrepp. När författaren slutligen frågar en Prestman, huru han förstår Bis blens ord: om J haden tro, fom ett senapskorn, kunden J fås fätta berg? — bör man urplyfa författaren, att han ide förstår meningen af dessa Frälsarens ord, ywilkas tillempning tillhörde det Avostoliska tidebwarfwet. Om det är en beklagkig erfarenhet, att Rellgionsföraktet är nog allmänt, hwilka äro medlen att håms ma dess utbrott och skadliga följder i ett Protestantiskt land: och behöfwer man frukta en DNeii 5 iiAA 644A AO64 kolan 2