Helsingborgs-Posten – 20 januari 1827, sida 1

Den 19 Januari 1827. Att fe menniskor födas och dö hörer tid dagens ordning ech wäcker sällan alfwarsomma bes traktelser i wår lättsinniga om flärdfulla fid, Dödskleckans ljud förorsakar ej ofta annan uppmårts samhet än den flyktiga efterfrågan: hwem är död; få framt nemligen den aflidne ide stått i flågtstapens eller andra nåra fördåbanden til den frågande, Wäl anses döden slundom fom en måls gerning, då den friar samhället från warelser, bwilka endast lefwat sig sjelfwe och andra till beswär; men sädan igenslöts någon graf, hwori saknadens tår icke fallit, och sällan bortgick någon dödlig utan att efterlämna en tombet i den krets, hwilken hon tilhört — ja ofta är denna tombet så stor, att den för rödligas ögon synes swår att fols Då man wid grafwen fer en sörjande mata och många oförsörjda barn, som drifwos nåra förtwiflan, då de fe deras enda stöd nedsänkas i jordens sköte, ech wännen förgäfwes bjuder dem den tröst, han bäst sjelf tyckes behöfwa, så frestas man wisserligen bl det utrop: pwilken jordist lyda hafwa desse warelser kunnat njuta, som bör betalas med en så