ganden, som antingen emot någorlunda dillig tul tillåtit införsel af förut förbudne eller nedsättning i lullafsiften å förut med för hög tull belagde nödwändighets-waror. Då man nu härjemte efterfins nar, att betpysigt flere eller större beslag ide blifwit gjorde efter Tullpersonalens förökning än förut, få å ersiå blott 2:ne möjlige fördelor ati från samma tilökning härleda, nemligen: den negativa och osäkra, att su endrejeriet OM tullfsrsnillningen kanske blifwit något förekomne, churu mi ej sakna tids gång på utländske waror, de må wara till införsei tillätne eller otibåtne; och den något säkrare, att en del perion.r, fom annars antingen måst blifwa mid fine gamle yrken, deri de ägde någon insigt, eller oc saknat oll utfomft, blifwit hulpne ur sörlägenheten genom inträde i Tullwerkets tienst, deri de åtminstone till en börjon saknade all skickighet. — Hwem inser ide omöjligbeten att till den grad öka tullbewakningen, att lurendrejeri och tnöförfnilning å wåre widsträckte kusler skulle funna före kommas, afwen om för detta enda ändamål oanwändes aba Statens inkomster. Om således den drys ga utgift, fom genom Tulperfonalens förökning tilskyndats Staten, worit ändamålslös, oh den åsyftade goda werkan kunnat genom liberala författtningar säkrare winnas; så hafwa ej den eller eller de, som föreslagit och hufwudsakligast wållat en så onyttig uttömning of medel, hwilka kunnat bättre anwändas, wisserligen bufwudsakligen förwärfwat fig de indiwiduers beröm derföre, fom fåluns ta på Statens bekostnad blifwit försörjde. Ware detta sagdt i parentes! Wi wilja nu något nårs mare underföfa hwad wi egentligen föresatt oss, eler om den nya uppfåttningen of Tullpersonalen bär i floden och orten, hwilken utirångde den gamle, för att kanske snart i fin ordning lämna rum åt en annan, med den noggranhet fom wederbör efterlefwat ale Lagens förestrister eller rätteligen förslått att tilämpa de Lagar, fom dem oh deras befattningar närmasi röra. (Fortsättes.) 1CX— WWALO—W—— —— — eek77 a a.