Araberne och Perserne. (Slut från N:o 3 och 4.) Författaren går nu öfwer till att skildra Persiens närwarande tillstånd; ban wisar, att i dets ta tand herrskar en strängare despotism, än i Turkiet, oh framställer def författning såsom ytterst desorganiserad och olycklig. (Engländarne hafwa stått i en allt för nära förbindelse med Persien, för att icke noga känna dess tillstånd, och det närwarande kriget emellan Ryssland och Persien är ett alltför wigtigt politiskt fenomen, att wi icke skulle söka att så mycket möjligt är underrätta oss om allt hwad som angår denna centralpunkt för Asiatiska politiken.) Persien år en addeles absolut Monarki, eder rättare underkastad den mest fulländade despos tism, Schackens wilja känner inga gränsor, och år ide fom den Turkiska Sultanens, till en del ins skränkt genon Divanen, Ulemas oh Milisen; öfwerhufwud gifwes ingen mellanklass emellan honom och Allmogen. Han har bittills ide ens beböft frukta någon Granne; först för Fort tid sedan bar Ryssland wisat sin makt på denna aflägsna gräns, och Schacken känner kanhända ännu icke en gång fin. farlige Grannes karakter och kralter. Persien, i det bela taget, är ett ofcuktbart land, (andra säga ett försummodt land; dock bar det många berg och ödemarker.) Bergen hafwa ett ödsligt utseende, slätterne äro besådda med fles nar, de odlingsbara trakterne ligga såsom (oaser) gröna öar uti ett sandlef oh byarne äro midt kringspridoa från hwarandra. Ett sådant land är gynnande för despotismen, emedan blott en swag förbindelse til motstånd der fan äga rum bland inwånarne. Då landet år uppfvldt med rofgiriga Romadiska folkstammar, få blir def tillstånd derigenom få mycket beklagligare. — De ouppbörliga ins wärtes krigen om Thronföljden bafwa förswagat Rikets kraft och utrotat de Storas familjer, som skulle kunna göra Despoten motstånd. Jngen menniskas lif och egendom är derföre säkert i Persien, och Regenterna hafwa, när deras sinnelag warit böjdt derför, utan afsky begått de största grymheter. — Den store Schacken Abbaz dräpte med egen hand en sofwande Resande, emedan dess åsyn hade giort hans bäst skygg; för en lika obetydlig orsak lät han afskära näsan på en aman olycklig mennis fra. Aga Mahomed lät utsifwa ögonen på dem, som dristade sig att betrakta hans fruktanswärda figur, och Nadir Schack lät af en naturlig håg för grymheter utgjuta mångfaldiga oskyldiga mennis skors blod. Så fom Schacken handlar, på samma fått handlar äfwen hans Embetsmän. Nitiwifan är fal för penningar, mutor afgöra allt, hwilket åter gifwer anledning tid inbördes sjelfhämd ibland follet och gör det grymt oc wildt. Den nuwarande Schacken Feth Ali, år, i jemförelse med hwad hans förfäder warit, ide nås gon: elak menniska, ban år hwarken grym eller böjd för orättwisa, han är möttlig i fina njutningar bar en upplyft Religion od wisar fig fom en god Fader emot fina talrika Barn, Man behöfwer icke tillägga, att alt detta gäller blott i förhållande till den moralitet, fom finnes i detta land ; ty hans nådiga fanelag har icke afhållit honom från att låta en af sina Fardröder swälta ihjel, som