Araberne och Perserne. (Utdrog af en nyligen utkommen Engel? Afhandling, fom i närwarande tidpunkt synes we ra ganska wigtig.) ö Författaren börjar med det påstående, ätt Jslamismen eder Mahomedanska Religionen ick är orsaken till den despotism och det barbari, ywaxunder de Orientaliska Nationerne fucka. Denn Religion gynnar äfwen wetenskaperne; ty de blomstrade under Chalifatet oh flå i flor förbindel hos Araberne. Mahomedanerne äro långt ifrån likgiltige för Religionen; man finner större andag under bönen i deras Mofleer, än under Messan i de Katholsta Kprkorne, oh Jslamismens lärosa fer ännebålla den renaste Theism. (Man kan icke neka, att Mahomed, oaktadt alla sina bedräge rier, har gjort menniskoslägtet den stora tjenst att utsprida läran om en enda Bud fil mångfaldig obildade folkslag.) Mohomeds låra om Paradiset är wäl uppsplld med sinnliga föreställningar, me som dock icke äro osedliga; icke beller utesluter han det qwinnliga könet från att deltaga I Paradiset locksaligbet, såsom några hafwa påstått. — Författaren onförer några ställen ur Koranen för att b wisa, att Mabomedanernes intolerans ide år grundod i deras Religion; sålunda fåger Mahomed p ett stäle: Om det hade warit Guds wilja, så bade ala menniffor haft enahanda tro. Kan d twinga en menniffa til att bafwa Neligion? — man fan endast med Guds tibåtelse tro; och p ett annat stäle: Hwad de wantrogne angår, få för ide krig med dem för deras tro skull, få w da de ide hafwa fördrifwit eder från edra boningar; du skad behandla dem med mildhet och rätt färdighet. Äfwen om Christus talar Mahomed altid med aktning; kallar honom Messias, Maria Son, Guds Gesandt och nämner de underbara omständigheterne wid hans födelse med samma uttry som Evangelisterne. Det är märkwärdigt, ott Mahomed ide påstålt sig kunna göra undergernir gar, (deremot har han berättat mpcket om fina uppdiktade spner). Ein aktning för wetenskapern gifwer han derigenom tillkänna, att ban såger, att de Lärdas bläck är likaså dyrbart fom Martprer nas blod. Fortsättes. —————6 — CCCcdiF7p-