fen hinna llkså långt, fom Herrar Dabl och Norrman, om ban eljest Hade welat unna mig samma underwisning, od samma tillträde till sitt Bibliothek. Desiutom, når jag rådförde mig med Professor Norberg, blef jag slutligen afskräckt af hans skymfande talesätt: Han har blifwit min Docens, jag må säja, och han wet inte det; min Docens, det må jag säga; ja ha! min Docens! — Sedan iag märkte def antmofitet emot mig, kunde det wäl oc hända, att jag med enfaldig uppsyn sökte upplysning, afseende på hans Grekiska oh Hebraiska Grammatikor; oh merendels gaf jag honom några af fina contraa diktioner och spitsfundiga absurditeter att upplösa. Fa ha! hette det då, han har rått, det bar han; det fom jag inte att tänka på; ne hej: det gjorde iag inte; han skall få fe! jag skall ändrat; det skall jag; det Mall han få se; det skall han.. De, fom påminna fig Kandi-RÅdet Norbergs fått att conwersera, torde känna den man igen, hwilken man ansåg för få genialisk, nemligen på Latin, Ärabiska och Turkiska; ty på Swenska mar han det wisserligen icke, om någon har läst hang Swenska skrifter, ywilka äro egna I sitt flag. För min. del fann jag Hos nom äga mycken likhet både såsom Philolog och Orator med en wiss f. d. Curator i Skånska Jationen, hwilken uppträdde I stora Auditoriets Kateder oc talade på följande sätt: Jag bar kallat Herrarne, ja! det har jag; för att säga Herrarne, ja det skall jag. Men då den ene swarade: det gör Herr Magistern rätt uti, och den andre ropade: Widare i texten Svecorum Cicero: få steg Curator ned igen od fade: wilja Herrarne tala, få är det bäst, att jag tiger, hwarpå Nationsmötet upplöstes. Professor Norbergs förföljelse war en wärnlös yngling öfwerlägsen, och så snart Kongl. Maj:ts Förordning utkom, att en literat yngling fid wid 23 års ålder ingå i Prestståndet, blef jag i April månad 1810 prestwigd af den wördnadswärde Biskop Nils Heflen, hvlfen tids styrkte mitt beslut, oh alltid med mycken ynnest bemötte mig. Om jag ej fan förgäta mine wälgörare, fastän de slumra i grafwens hwila, så förläter jag dot de oförrätter, jag lidit af mine förföljare; men träde dock den fram, som anser sig hafwa myndighet, att förneka mig rättigheten till ett sannfärdigt sjelfförswar! Quistofta i Juli 1826. D. Munck af Nosenschöld. i—a2et a te ES a FO HAe