Jörans söner samt en wid namn Jöns Peter med flere hwilkas namn jag för närwarande icke fan erinra mig. Wi närmade of flålet vå i det flere röster ur den sorlande hopen frågade hwilka wi woro och bwad wi wille; folksamlingen ftörs tade åt stranden och jag Lundeberg framwiste mitt tjenstetecken med tilfånnagifvans de att wi woro Tullbetjente. Nere wid stranden woro tvenne förspände wagnar, til hwilka ropades att de skulle föra och flå. Jag Lundeberg anhöll den ena wags nen, men lössläppte den på Eriessons utsago att deruti endast wore halm; hwvarefs ter båda wagnarne förde uppföre backen, efterföljde af folket, fom innan de hunno uppföre, började en den häftigaste stenkastning emot of, under skrikande och utrop af mångfaldiga skällsord, såsom Röfware, Tullfnok m. m. Utaf de kastade ftenars ne fingo wi alla flere swåra flag, och då anfallet alt häftigare tilltog, fann jag eundeberg mig nödsakad att emot folkmassan lossa ett skarpt pistolskott under det tvi drogo oss undan ned åt stranden. Folkmängden trängde efter och fick först jag Bergström ett slag öfwer axeln utaf en stör, då jag Lundeberg emot en anrusande person lossade ett nytt skarpt pistolskott, hwarwid denne wek åt fidan och en ans nan med en stör Höjd emot Bergström fom framrusande, och då jag i detsamma med min dragna fabel högg denne öfwer skuldran fick jag sjelf ifrån sidan ett flag före modligen utaf ett äggjern eler skarp sten som träffade öfwer munnen så att öfra läppen derutaf klöfs och jag föll till marken och låg sanslös omkring en fjerdedels timmas tid, få att jag ej har mig bekant hwad under tiden tilldrog fig med Berga ström och Ericsson. Då jag åter fom mig före fann jag mig helt ensam, såg 5 a 6 personer på något afstånd fom gingo åt Råå; och saknade jag nu min meds hafde pistol och fabel. Jag begaf mig från stället mot Rydebäck, då jag mötte Strandridaren Dahlskog fom fade fig hafwa hört pistolskotten och då begifwit fig deråt samt under wägen märkt en båt som styrde åt stranden emellan Rydebäck och Listorp, men likwäl ej landade. Under det jag Bergström, fom wid första anfallet war närmast Herr Löjts nant Lundeberg, få widt möjligt war förswarade mig mor den öfwerlägsna styrkan, ropades utur hopen åt mig det år fåfert den der Rackaren fom angifwit det Hår, wi skola flå ihjäl honom, wi skola plocka sönder honom?; hwarjemte man på det mest wåldsamma sätt misshandlade mig, sönderslet min rock, ref utaf ena skjortärmen och hade det ej underligt nog lyckats mig att undkomma till ett moras, der jag låg gömd i gyttjan medan jag hörde huru folkmassan under utfarande i de gröfsta ordalag sökte mig, hade jag säkert måst på stället lemna lifwet, fom jag nu räddas de för att kanske blott några dagar kunna widare uthärda under det fmärtfammas ste lidande af misshandlingen. Min närwarande belägenhet, fom jag sjelf ej förs mår beskrifwa, men af Läkares intyg säkerligen skall erfaras, går mig ur stånd, att fullständigare omförmäla tilldragelsen eller nu erinra mig alla de personer fom wid tillfället woro närwarande och deltogo i wåldet. Att Swen Backe, Lars Jöransson och Jöns Petter slogo mig flera flag, wet jag likwäl med wisshet. Sedan jag hörs de allt wara tyst ikring mig och det blifwit full dager, släpade jag mig fram til Råå, derifrån jag på FaftsUppfoningsman Wahlawists Patrulbbåt fördes tid staden. Wid första anfallet i backen blef jag Ericsson af den påträngande skaran Mera APA G.. Ä22.0. ah APA G NS ?