Betraktelser rörande allmänt nyttiga Ånstitutioner. (Fortsättning från N:o 50.) Huru skall då denna olägenhet afbielpas? Man plågar påslå, act ståndspersoner skola aldrig åtaga fig åkerbruf ware fig arrenden eder andra mindre lagenheter. En ormlig sats funna då als fa ståndspersoner trånga sig in på embetsmannabanan, eter i städernas borgare-Ifrå Skal hela den upplysta, werksamma fondtinannasinedelftaffen, fom be ordrat åkerbrukets tillwext och fom utgör en wäsendilig skillnad mellan magnaternas pppaghet och bondens slafsinne, aldeles förswinna? Förs båder det fig så i England, hwarest F ar mers utgöra en aktad ssagnande medborgaresfiof T Och dessutom iryckes då ide äfwen sjelfwa bonden, ehuru mindre, af tienstefolks klassens öfwerdåd, lättja, sturskbet oc wanart. Et hufwuosakligt medel art upphitpa landtmannen år att återföra fjenfies jolksklassen tid billigbet. Wal föregifwes det, att, om oräng arne oade så slora löner, skulle ide få mycs ken fattigdom förspörjas, när de ingå i äkta slåndet. Men detta problem upplöses lätt med den sanna uppgiften, at: d ängarae göra med Än ena lön, fom Hu arerne oc Rote: Soldaterna göra med fina twå töner, (nemligen den of Ruils och Rotehållarne, samt den af husbönderne) — de korteligen fupa dem upp. Dertill med äro de från ungdo nen wanda wid lättia, iderligbet och öfwerdåd; och således måste föliden blifwa eläande. — För att således någorlunda kunna afpielpa det onda, bör, utom en wiss pols i afseende på tienitefolfå:flaffeng tiutagande sedeförderf, samma medel nyttjas, fås fom i wår store Carl den elftes tid. Ty märkom noga, att han lät en förordning uts gå, der tienftefolkgslöner punktligen beftämdes icke i penningar, utan i waror, allt efter de olika produkter, fom olika orter alstrade. Således skulle efter en sådan princip drängarne bafwa sin lon på slättbygden i wiss spannemål, men i skogbygden uti andra landtmannasmaror, utom wissa behöfliga klädespersedlar. Tijenstepigor skulle bawa fin lön i kläder och linne, hwartill de sielf skulle spinna och wafwa; men den tjenstepiga, fom more få lat od okunnig, (hwilfet ofta bänder,) att matmodren måst mot betalning låta spinna och wäfwa till pigans egna kläder, borde underkastas den olägenheten, att kounaden godtgjordes af pigans lön. Sådant skulle bota den lättjefulla, oh uppmuntra till idoghet. Specisikationen kunde aldrig bättre och beqwämare anordnas, ån mid en Riksdag, då Riksdagsmän från serskilta orter kunde uppgifwa oc besiämma de persedlar och effekter, fom borde utgöra tjeniefolfs-flaffens lempligaste löningssätt, bod med sådan jemkmung å ölrmse sidor, att den tjenande klassen ide blefve wanlottod. Blifwer husbondesklaffen, hwilken drager statens tunga, oh äfwen får betala skatt för fina Sfe werbådige tjenare, i nå;on mån understödd af Regeringen och Rikrens Stänoer emot tjenareskiads fena årligen sligande anspråk; warom öfwertygade, att bwacrken grundskatt, bewillning, rustning eller leotering, om, de ide ptiterugare förswåras, flad minska busbondesbiafleng wälslånd.