rommen till Hatiqtwaregärden Walnneda, der RMuqus wantade mig, tutallade 108 fsasom wittnen Gästgifwarne på stället Peter Jonasson och Knut Swensson samt Bönderne Johannes Jonasson i Ryd och Götan undersson i Kyloult, i hvilkas närwaro Ringius höjtidligt förklarade, att han mifs tänkte mitt gods 08 derföre anhöl det under desligsanspråk, hvilket förklarande Han widhöl äfwen sedan wittnen, på min begäran, jemfört qodset med förpagningen och funnit alt i enlighet dermed. Jag anhöl då, att Ringius wille genast föra godset til närmaste stad Werid, dit jag sjelf wile föls ja med, men han yttrade, att hin nu ite hade tis att resa tid Wexiö, utan ännade föra warorne till sitt hen, fom ku le wara belåget 1 och en half mil på återwägen. Äfwen häre not protesterade jag, men det halp ide. Ringius lät sitt folk genast tags allt mitt gods af nin wagn och lägga det på lands väge 1, samt beställde skjuts på Gitjifwaregården, för aft transpoctera det til hans Hems wist. Då alla mine bemödanden att i laglig ordning förswara hwad mig onbetrodt war förgäfwes anwändes, åtecstod för mig ei annat ån att lemna godset och beställa skjuts för mig til Wexiö, der jag ämnade anmäla det mig öfwergångne wåld. Ada närwarande erinrade Ningiudom det tagftris diga i hans företag, men sådant kunde ej för nå honon att derifrån afilå Slutligen ankom no 2:ne resande, hwilta medhade förbudgsfedel för Tullfi kalen, Borgmäst aren Mantzinz, h vilken strax derefs ter förwäntades, och då de botade att för honon an näla förhålandet börjide Ringius att befinna fig samt fon yastigt in till mig på Gästyfwaregåcden, Ååterlemnade mig förpassmmgen od sade, att jag nu kunde älertaga godset. Då iag härtill nekade, sedan han en gång derå giort beslag, yttrade han: du fan göra ovilket du will, sprang genast ut och satte fig på fin wiga samt förde derifrån, sedan han med 24 5. godtgjordt den af honom för godsets transporterande bestä lda oh redan frams komna skjuts. Jåa hade ej annat att göra, än att åter pålassa mitt gods och fortfåtta resan, sedan jag tillsagt wittnen att noga komma ihåg hwad fom skett. — PI min återresa Hårde Jag omtalas, att samme Ringius, iemte en-wid namn Byörkedahl, sedermera på samma ställe visiterat en refans des koffertar, utan att deri finna något konfifkabelt. Pi sådant fått Har jag blifwit af en Tullbetjent wåldförd då jag bewisligen war stadd i laglis ge ärende-. Afsiten med kungörandet häraf år wisserligen ite blott den att lernna ett motstycke tid de många i en wiss tidning föreko nmande uppgifter om wålosamma uppträden, derwid Tulbetienins gen altid soelat rolen af de oskyldigt lidande. Jag är fattig och mågar ej blotttåla mig för fofls naderne af en rättegång på en aflägsen ott, der jag troligen skulle få wått att anskaffa något Rätte: gångsditräde, då de fleste derifrån skulle afhålla fig af fruktan för förföljelser eder ätrminstone elaka omdömen. Jag bar dersöre trott mig böra på detta för mig minst kostsamma fått kungöra förbåls landet sa ut uppmana de högre och lägre embetds op tienftemån, hwilka äro tillsatte att waka öfwer ordning och åtala wåldsamheter, att i laglig wäg befordra förobrytaren till bestraffning. — Jag Har bört, att wålosamheter emot Tullbetjening med al sltränghet behandlas. Såfon enskild medborgare får jag mål ej under något annat protektorial ån allmänna Lagen, men jag twi lar ingalunda, att ju mår sarnhällsförfattning äfwen wisar någon utwäg för nig att få upprättelse, då den af en frafts fud mas i laglig ordning sökes. Det faller swårt för mitt begrepp att fatta, huru i wår uprlysta tid tjensemän funna antagas, fom få litet funna eder wilja förslå fina tjenflespligter. Det mar åts minstone fordom od det år troligen ännu inom de fleste werk en billig fordran, att hwar och en, åt bwilken ett pub ikt örtroende lannag, skall hafva kännedom om de dermed föliande ikyldigheter. Jag wil ej destrida, att ju denna fordran äfwen äger run inom Tullwerket, ehuru HZ: Ragius tyckes wara tt bewis för motsatsen. Ju större frestelser en tjensteman bar at besegra, desto slörre moralite fororas äfwen för honom och desto angelägnare bör äfwen styrelsen waa att endast utse sådane, som giort sig kände för redlighet och wälförhållande få mål i all nänaa fom enskilda lifwet. Det är nästan oerhördt, att en få qwalificerad person på ett eller annat fått ofredas i fin tjeniteuts öfning. Rättwisan är mål sträng, men den lemnar altid rum för foglighet od ett andtåndigt bemås tande. Blott den, fom genom owärdiga handlingar ådragit fig andras owilja och örakt, behöwer frukta för den enskilda bämden, hwilken mår Nation sällan utan i nöofall illgripit. Desse års mis ste enskilde tankar, hwilke jag tror mig saklön kunna offentligen yttra. Jig skall framdeles i denna tidning ultännasifwa bucuwida de åtgärder, jag nu offentligen påkallat, inträffa eler uteblifwa. Helfingdorg den 22 Juni 1826.