Skynda wår! J Nordens dalar ligga inga drifwor mer: dina rosor, dina näktergalar, allt det sköna, fom til känslan talar, wänta wi i stilla landsbygo ner. Löfwa skogen, låt den susa såsom förr en Edens dag, 158 kaskaden, låt din fålla brusa, kom, att herdar och herdinnor tjusa, fom, att lifwa skaldens harposlag. Töm ditt blomsterhorn, och skicka dina windar ut till lek. Se, hur sijernorna i natten blicka efter dig, hur ungerswen oh flicka wänta dig, du hoppets himmelsstrek! eåt mig se min Hilma åter, du är hennes skönsta bild: som Jdyllen ren dess stämma låter Till Wåren. och hvar morgon, fom fin wårdagg gråter, år en Hilma, från sin älskning skild. Wore jag blott wår jag skulle locka Hinma i min famn, strö def tie, def stigar blomstersulle: alla liljor uti dal, på kulle skulle bilda blott min Hilmas namn. — Ack! du kommer: rosen andas, linden knoppas, westan gnyr, bäckens spegel med narcisser randas, lärkans sång och såningsmannens blandas — glad od) hänryckt tid ditt bröst jag flyr, O! der skall min kärlek swalkas, som en brand i kylig wåg; jag will älska, jag will ewigt nalkas Gudars salighet, och le och skalkas öfwer molnets, öfwer stjernans tåg. mg3AA —