oå fil din glådie sann, att jog bar fört med Schecar; Stor sak! jag kört som ärlig karl. Jag älskar dig ei, Man! med dina falska miner, ditt fjäsk och ditt pedanteri; jog älskar ärlighet — den stjernon bättre skiner, än sijernan — blott för hyckleri. På klubben råkos wi, fom fordomdags, ej mera, der jag passerat någon natt; fast det år längesen — den tid jag fett passera, en fogel år, fom ej grips fatt. Hwad will du sedan mig? Jag trotsar tig att fåtta uppå min rod en enda släck; Blott fom mig ej förnär! Ty det år swårt att twätta med wanlig tvål bort sådan tråd. Men dwad har du, din Narr! att med min fas der göra? Låt Gubben eslörd fröjda fig ät ålderdomens tröst — du fon den ide söra; ben känner annorlunda mig. Min fader ej fom din en emig fomflåd gjorde i snillets och förfiändete werld; och fordror du bewis, då Meln öbladet terde bli än en genomläsning wärd. Gå nu din wäg — och kom ej mer igen — jag råder; wäål skal jag hålla leken ut; Men wet, att, om du dig i åsnans hud förråder, få ipår jag dig ett ömkligt slut. etig ned i Sirgens träsk, ej i den wigda jorden: i guttion jag begrafwa will båd dig od dina wers och rita der de orden: Det endast hörer oren tid I. ) Se Malmöbladet of den 6 Moj, författarens egna ord.