A — ——JTxk vPe————— En ödmjuk förfrägan af en resande. (Jnsänd.) Så wida ej Jnsändaren missminner fig, bar Direktionen för de högtidligdeter, bwilka för H. K. H. Kronprimens lycliga återkomst tid fäderneslandet från def utländska resa hår i Helsingborg anstäldes, förärat de kostbara triumphalscolonner, fom då upprestes til H. K. H:s åra på härmas rande brygga, åt denna ftad med widlor, att de samma skule underhållas oc, få mycket möjligt war, räddas från en alltför tidig förgängelse. Utom det, att i sådant fall det wore en förbindelse, hwilken måsle uppfyllas, få tyckes äfwen minnet af denna national: högtid sjelfmant ålägga mwederbös rande en fådan omwårdnad. Om nu förhållandet år sådant, som Jnfändaren tror fig med säkerhet weta, så beklagar Jns., att det oaftadt redan en af dessa colonner dlifwit kullkastad — af stormen förmodligen — men af wanliga menniskoarmar hade den dock kunnat dlifwa åter upprest, i ställe för att nu fömodligen efter flera månaders tid wara uppruttnad af wäta och snöslask eder kanske bortförd på wågorna till fremmande strand; åfwensom Inf. beklagar, att De tre återstående colonnets na hotas med samma undergång. Med anledning af dessa föregående anmärkningar frågas nu, om ej wenska Allmänheten fom i det längsta will sibjoa fig åt åsynen af denna minneswård, fom pås minner den om en af Sweriges lyckligaste dagar, har rått att ej blott fordra af wederbörande en noggrannare tillsvn med ewarlefworna af denna minneswård, utan äfwen en reparationsskyldighet för det, fom under tiden förfalit, icke genom wäder och mind (ip fådant kan ingen dödlig förefomne may utan genom ren wårdslöshet och försumlighet att upphjelpa vet förfallna. Ett juridiskt factum till styrka för den satsen, att mycken orättwisa blifwer ofta