Skriftwexlingar rörande Lunds Akademi. (Forts. från N:o 16.) J den punkt, fom i sista N:o af denna Tidning anfördes af Stodfiolmss-Poften oh hwarmed den okände författaren börjar sina så kallade ytterligare tankar i anledning af de i Helsingborgs Posten N:o 95, 96 och 97 fortsatta skriftwexlingar rörande Lunds Akademi, föres kommer en allegorisk målning, hwars egentliga tillämpning ingen mer ån författaren sjelf tore de utan swårigyet funna werkställa. J denna allegoriska framställning förekomma hwarjehans da figurer: en oskyldig gosse, ett getingbo, en lummig hundraårig ef oh engmångd beswärligt retliga kräk. Men hwarthän fyftar allt detta? På latinsk wers skulle dessa figurer lättligen kunnat passera; ty då är det icke alltid så noga, hur man skrifwer, blott metren är någorlunda riktig — men på Swensk prosa är det ej alltid så lätt för wissa orediga hufwun att med smak och begriplighet uttrycka fig. Jnsändaren frågar äÄns nu en gång: ÖBwad menar författaren härmed? Jnsändaren kan i sanning ide draga någon annan mening deraf, än att författaren är sjelf ett bland de retliga kräken, fom i något af Lundagårds lummiga hundraåriga trän upprättat sitt trotsiga näste oh brummar nu deröfwer, aft man från Minerwas helgade Lund will förjaga al ohyra, fom någon blind portwaktare der insläppt. Men — för att fortfåtta den okände författarens allegori, få tror jag likwäl ide att den giftige gadden år serdeles farlig; jag tror knappast, art det stackars kräket har någon gadd att förswara fig med. Åtminstone tyckes StotholmssPoften ide gifwå något får. nt tid: känna. Derföre må det oc gerna heta: Förgäfwaes! — Men fåg mig (frågar Infårdas ren) hwad gjorde det wäl tid saken, att handen, fom utslungade ftenen, förblef okänd? J sanning fan Jnsändaren ide hår fatta den logiska sammanbindningen af orsak ich werkan. (Fortsättes.)