wäl skrifvande som talande bör gifwas wid Universitet, emedan detta språk är det enda, på pwilket man inom den lärda werlden kan meddela fina tankar äfwen åt den aftlägsnaste ort; ty öfwerallt på jordklotet, der någon literär bildning finnes, känner Man trojigtwis det Ros merffa foråfet. Men hwarför skall det ej äfwen wara medgefwet fpeciminanter, att författa och förswara fina utkommande lärdomsprof på Swenska? Man bör ju befinna, att ofta är det ämne, fom afvandlag, af få allmänt intresse, att det funde roa hwilken Swensk som helst att läsa en sådan afhandling. Men latinska språket är ett hinder: Läsaren kunde draga fördel af disputationens innehåll, fastän han icke känner ett enda ord latin. Sådana Akademiska af: hanglingar t. e. bwilfa i Religion, i Historien, i Läkarewetenskapen m. m. utgifwas; monne ej dessa förlora till en stor del sitt intresse genom det fremmande språk, hwarpå de lemnas i I alls mänhetens händer? Detkunde wäl wara likgiltiat, om t. ex. wid profs afläggande för adjunktur eller profession ITheologien eller i Religionsläran ej speciminanten skref eller talade latin; ty en sädan färdighet har han säkert ofta förut ådagalagt — men finge han skrifwa fin metenffaplis ga afhandling på Swenska, få kunde han blifwa nyttig för fler än Akademici: då kunde de religiösa wetenskapernas idkare bättre än nu låta sitt ljus lysa för menniskor; och icke som nu ofta händer sätta sitt ljus under ena skeppo; likaledes förhåller det sig med specimina i Historien oh Läkarewetenskapen. Hwilka allmänt gagneliga bidrag fill Hiftor rien skulle ej lemnas, om äfwen Akademiska difputationer i Historien utgåfwos vå Swenska, hwilka nu icke kunna af allmänheten läsas — och hwilka hälsosamma upptäckter skulle ej genom de disputationer i Medicin, som utkomma wid Akademien, kunna bibringas den om allmänna hälsowården okunniga mängden, om Låfareswetenffapsiofaren från Akademien skref ide för Las tinare blott, utan för Swenskar? (Fortsättes.) — —— —————— —L