AA3333333 VERA w— — Skriftwexlingar rörande Lunds Akademi. . (Fortsättning från N:o 7.) Kan man ej med skäl kalla disputationsakterna för lekar, då de anställas för ro skull och då all alfwarsamhyet och all wärdighet understundom uteblifwa. Ty ef nog dermed, aft ej speciminanten med alfwar angripes; det händer ju ock rätt ofta, att kitsliga uppträden wio de Akademiska disputationsakterna förefalla, då någon owän, för att utgjuta fin galla, passar på tillfållet att chicanera, uran att kanske funna bedömma ett enda ord af bela disputationen. Hela argumentet består ofta i en otidig oration, hwarmed Präses undfägnas och när den är hållen tar opponenten tid flykten och säger: praestat fugere quam male pugnare (bättre fly ån illa fäckta). Sådant har Jnsändaren sjelf erfarit, Men bwartill tjenar mål fådant ? Monne ej de Akademiska disputationerna förlora fitt wärde genom sådana pajkaktiga till ftålls ningar? Jnsjändaren har widore erfarit, fom ett bidrag til Analecta historiae Academiae Ländensis och momentet beträffande de Akademiska disputationsakterna, hwad derwid sig tid: draga kan, såsom opassande för tillfället, att en gång uppstod en wiss Adjunkt wid Akademlen, fom nyss blifwit titulerad Professor oh imponerade silentium, ehuru en hywar lär finna, att han dertiu war obefogad och hade också derför på stället bort hafwa en tilbörlig näpst — hwem inser ej, att fådan oordning skall nedsätta de Akademiska disputationsakterna i allmänna opinionens ögon, isynnerhet som ett sådant imponerande påtagligen sker af owilja för Präses och i afsikt att förwilla och nedslå, om möjligt wore, hang mod. Man nämner detta för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på nödwändigheten af att difputationgafterna med all möåj rig alfwarsamhet och wärdighet behandlas, på det att de ej måtte anses fom lekar, hwilka när gra kitsliga pojkar hafwa tillstält. Ätminstone bör ingen obehörig wid sådana tillfällen få Spy na munnen. Fakultetens Decanus äger naturligtwis rättighet att vpåbjuda tystnad; ehuru han ide bör göra det utan når nödwändigheten få fordrar. Så mycke urffiljning wäntar man af Decanus. Fnsändaren kan dock ide underlåta att nämna, det äfwen Decanus mid sådana tillfällen fan glömma fig sjelf. Jnsändaren speciminerade för några år sedan för den ledigmwas rande professionen i Latiniteten; och då inträffade, att äfwen ofwannämnde Adjunkt, hwilken förut såsom blott titulerad Professor bade dock tillwällat sig Decani myndighet att imponera silentium, nu händelsewis blifwit såsom Ordinarie Professor derjemte Philosophiska Facultetens Decanus. Besynnerligt nog, att äfwen wid detta tillfälle imponerade samme man silentiuta mot samme man, påtagligen blott för att chicanera. Ty Jnsändaren mins lifligen, att detta imponerande föranieddes af samtalet mellan Präses oh Opponenten; hwarunder Präses fann sig föranlåteu att beswara i famma ton och anda några sarcasmer af Opponenten. — Men — märkom — Oypponenten stod i närmare förbindelse med Decanus; derföre gaf Decanus ide Opponenten några föreställningar utan riktade all fin bitterhet mot Präses fom. blott befiwas rade Opponentens ohöfligheter och tillade: att man ej borde wänta sådant af en man, bhroiis fen ansåg fig berättigad till en Akademisk profesfion Strax inföll då Decanus, hwilken förut tyctes gifwa ett smilande bifall åt Opponentens anfall — strax inföll han då — och, såsom äeven Jnsändaren i fina klagomål yttrat, med ett underligt hwäsande påbjöd tystnad för att ån en gång yttra fin owilja mot Präse?. Ett sådant förfarande gång efter annan, tyckes I sanning hwarken gifwa någon fördelaktig idee om de Akademiska disputationsakterna eder om mannen, fom sådan oreda och allmän förargelse åstadkommit. Man må ide förundra sig derbfe wer, om en sådan man gifwer anledning tif wälförtjenta represalier i de Afademiska Sfriftwers lingarne. Han må också wara beredd på nådiga förswarsanstalter mot de anfall, fom skola g5s