dant förorättande skall naturligtwis föda af fig barm och förtrytsamhet, fom sällan eller al: drig i dödligas brösi kan hämma sitt utbrott. Om smädelse wid sådana tillfällen skulle följa på oförrätten, så må den eller de skylla sig sjelfwa, bwilka icke sett bättre opp med fpeciminans ten, då likwäl den literära Allmänheten med skäl bort wänta ett säkrare omdöme. Om t. ex. Fllosofiska Faculteten i Lund, i brist på Orientalister, wändt fig med hela fitt förtroende til den ryktbaraste Orientalist i Europa, för att begära hans omdöme om ett specimen i Sflers ländska språken, öfwer hwilket den ife tiltrott fig att fielf wara domare — om då skulle ins träffa, hwad fom inträffat, att samma specimen warit från början till slut det fullkomligaste plagiat, men detta allt oaktadt tillwunnit sig af den ryktbare Orientalisten det högsta witsord; få frågas, om ei den ryktbare mannen, han må wara för öfrigt så wördnadswärd som delst, fatt wapnet i fina motståndares händer? Har han ej skymfat fitt eget rykte mer än någon annan? Har han ej gifwit fina fiender, hwarifrån ei den bäste år fri, det ppversta tillfälle i werlden att blotta hans ålderdomsswaghet? J sanning kan icke ett sådant omdöme ursäktas eller förlåtas af en man, som den literära werlden så länge ansett för ett orakel från oriens ten. Förgäfwes bjuder han til att sjelf förswara fig, om ej dermed att han erkänner sitt mifs tag, då man gerna glömmer ett fel under det att man beundrar så många förtjenster; men ännu mindre må den wanmäktige Journalisten från Stockholm bjuda till, att räcka den gamle wördnadswärde Orientalisten fin hand tid stöd: den handen år förbränd, duger ite til ledning och förtjenar ide pris. — Men wi öfwergå till wåra första betraktelser öfwer difputas tionsakternas halt — oc wilja blott til följe af mellankommande reflexioner anmärka, hur Is tet dewisande ofta ett sådant specimen år, då det ide är annat ån ett plagiat, och hur grymt medsökande förorättas, då ett få beskaffadt specimen utmärkes med högsta witsordet af den i fin sak så ryktbare mannen, hwilken wille på detta sätt kan hända belöna fin trogne client. Det må då icke anses skymfligt för Universitets heder, om det än skulle wara det för universitets plagiatorer, att man offentligen erinrar om ett alfwarsammare od åndamålsenligas re behandlingssått af der förekommande risputationsakter och om på sådant fått man önskade att återföra dem till deras första egentliga bestämmelse: en wärdig och grundelig undersökning af speciminantens insigter i sin sak och förmåga att förswara sina principer. — Må det icke sna: are anses som ett nit för Universitets anseende, om någon försöker att bortjaga de ffugs gor, hwilka skulle annars bortffymma den Akademiska solen? — Man brukade fordomdags att både författa och förswara de Akademiska disputationerna methodo syllogistica eller medelst förnuftsslut. Men jag tror, att numera alla förnuftsslut äro bortlagda. Wisserligen kan man göra flera anmärkningar mot en sådan method; att den understundom stötte något på pe danteri eller få kalladt hårklyfweri; Men man får också å andra sidan medgifwa, att fpecimans ten genom denna method afyölls från att göra få många saltus efler hopp i cathedren, fom nu. — På den tiden då en Nelander, Colling, Munck m. fl. af Universitetets namnkunnigaste dis sputatores lefde, och ännu framträdde på denna täflingsbana, war det i sanning ej så lätt för unga Magiskrar, att skilja fig ifrån fina specimina. Det hade ife då gått få lätt att prefidera för Akademisk befordran, eller för att mid 28 år funna undergå pastoralexamen och sedan blife wa Kyrkoherde. Ett sådant difputationåsfpecimen war fordomdags mera afffrådande, då de gamle Sathedergsfåmparne lefde, af hwilka en wiss, fom jag påminner mig hafwa hört, sade en gång till en ung Magister: iag skall lära dig att ludere cum patribus. — Man må bes finna och taga i närmare öfwerwägande, huru många oförrätter man bereder I befordringåmwis gen derigenom, att wederbörande få lätt framsläppa speciminanten, fom aflägger ett difputes tionsprof, för att sedermera kanhända gå mera meriterade sökande i förwäg. De flesta oförs rätter I befordringåwägen emanera påtagligen från dessa liberla tänfesätt inom Universitetet; då deremot ett strängare förfarande skulle tillbakahålla den tilltagsne idioten. (Fortsättes.) ———— Samtal i de dödas rike emellan Alexander och Napoleon. (D. 1 Dec. 1825.) (Forts. från R:o 5.) Mler. Vaa könner mitt närwarande tillstånds lycksalighet; tv hwad år Kejsarekronans