—— RA — ——c O9 ?d n6 ERA ARA n VR Skriftwexlingar rörande Lunds Akademi. ö (Forts. från N:o 103.) Om således det härigenom år afgjordt, att Akademlens finanser ännu ungefärligen bibehåsla fig wid deras en gång uppnådda maximum, och det äfwen deraf synes, att frågan om Akademiens bibehållande sådan den år, eller def inflrånkning, beror icke blott of dessa enskildta finanser, uten af andra bögre grunder, få funna wi, utan att generas of dessa ewiga rop om bankrutt och försämrade finanser, kasta en granskande blick på Jnsändarens öfriga satser, fom man i mår tid skulle falla pas radoro, om de ei faknade nyhetens och originalitetens stämpel, och om de woro annat ån det längs samt dbende ekot af en realistisk åsigt, som en tid wann insteg hos nationen; men, litsom Lafontaines Romaner, nu endast tilhöra månens Riddare, men aldrig smitta dem, som lefwa i solens sken och glädja sig af dagen och ljuset. Det gifwes emedlertid ett sätt att framställa åsigter, som gör dem owederläggliga; det är, att framkasta en mening i den ena perioden och återtaga den i den andra. Endast den mening man fjelf gunnar skildras med litet ljusare färgor, ursiras med offerlundar, med Romerska legioner, oh med Panteon, under det den andra liksom med Braskens sigill endast döljer en reservation, hwarmed man ämnar förswara fig, i fall den något närmare kommer att granskas. Man har pä detta fån anwändt eft medel att insinuera fin egen mening, utan fruktan att blifwa wederlagd. Denna dialektiska talang synes tillhöra närwarande Jnsändare. Ty på samma fått, fom dan i första hälften af fin uppsats först förklarar, att han will uppenbara för Almänheten den upptäct ban gjort, af orsakerne till en sak, fom ide existerar, nemligen til Lärarnes allmänna owänskap mid Lunds Akademi, til detta Hobbesiska bellum ornnium in on nes, som ändtligen der blifwit realiseradt, och sedan derefter gör denna upptäckt på ett sätt och i sådana ordalag, att ingen blir klok på hwad han egentligen menar, hwarigenom hans upptäckt går aldeles förlorad; få börjar han äfwen andra hälften med ett tillkännagifwande, att Han nu ämnar framställa fina egna (mårt: egna) åsigter öfwer Lunds Akademi, och då man derefter frågar, hwilka äro dessa märkwärdiga åftgs fer, Jå finner man, ati de bestå uti satser, fom jemt upphäfwa hwarandra, t. er. att Lunds Akademi bör sörenas med Upsala, men likwäl utgöra en egen Åkademi; att den bör wara en Akademi, men tillika ett oymnasium; att den måste, genom fina försämrade finanser, gå under, men kan tillika bestå; att praktiska wetenskaperna böra fördrifn as till hufwufwudstaden, men tillika qwarblifwa i Lund, o. s. w. Det är således ide möjligt, att gissa til författarens egentliga mening, om ej några luminösa idser, några mellankommande blixtrar, kastade ett hastigt, men snart öfwergående, ljus deröfwer. (Forts.)