OO MT TES Oe Wellngoorgsbo til en wan På landet, dateradt den 16 December 1825, (Jnsändt.) Du har ofta förebrått mig för det jag ej welat traktera dig med nyheter från staden och då jag ursäktat mig dermed, att alt hår går fin wanliga hwårdagsgång, har du såsom res derläggning åberopat en wiss Tidning, fom warit mycket omständlig i allt som rörde tulwå sender hår å orten; men du bör ej anse underligt, att den mångögde Tidningen sett mera än hwad menniskor med wanliga ögon här kunnat upptäcka, och då jag ej kunnat gifwa dig fanns färdiga uppgifter, har jag trott dig wara mindre belåten med digtade, Nu är jag lifwäl håns delsewis i tillfälle att gifwa dig någre motstycken til dem du läst i den berömde Tidningen, och af hwilka du lärer finna, att härwarande Tullbetjening af de utbafunade förföljelferne ide förlorat modet. Sistl. Tisdags afton fom Fiskaren på Råå Lars Pehrsson hem från qwarnen med en del säxdar. Strandridaren på stället misstänkte samme säckar och följde derföre Lars Pehrsson tid sitt hem med militärpatrull; men då Lars Pehrsson, hwilken troligen ide kände någon lag, som berättigar en Strandridare till busvisitation i synnerhet efter solens nedgång, skall ej welat samtycka till en dylik olaglighet. Strandridaren deremot, fom — Bud wet hwars ifrån — fått den ingifwelsen eller angifwelsen, att säckarne nödwändigt skulle innehålla fontras band, afstod wäl från husvisitationen genast, men satte wagt omkring buset och bewakade dets samma till påföljande dag, då Tullförwaltaren här i staden, åtföljd af Olftrikts-EhefasSefretes raren och förmodligen äfwen wittnen, utkom och anställte en noggrann husvisitation, men af förbudet gods fanns — intet, Jag fan ej säga dig nu närmare, huru med visitationen tills. gick. Derom skall du sedan få besked. Det säges emedlertid, att Lars Pehrsson, missnöjd med de obudne gäslerne, ämnar göra dem en contrasvifit inför denna stadens Sjö:ZuldsRått, der conversationen icke lärer komma att angå blott likgittiga ämnen, J dag war jag wittne till ett både löjligt och förargtigt uppträdeö En bonde och ett fruntimmer kommo i dag inkörande genom södra tullporten och då de bunnit utföre Kockumska gården, hwarest stadens Lullförwaltare bor, kommo twenne personer derifrån och en på hwardera fidan anhöllo wagnen. Bonden, som troligen ej förde något till salu eller hade något otaldt med desse personer, stadnade icke, hwarföre den ene, fom bar en fus den mössa, fattade uti wagnen wid den fidan, hwarest fruntimret fatt, då hästarne genast börs jade galoppera och mannen med ludna mössan följde med ett stycke på släptåg, men då han ej länge kunde hålla ut med det flänget, emedan hästarne ej syntes wilja stadna, gjorde han en peruette och föll bums i rännstenen. Den andre personen, lång och krokig, trafwade emedlertid friskt efter, men kunde ej hinna så fort som en liten lätt man med grå hatt, hwilken sprang besatt och förföljde wagnen, troligen för att anhålla bonden eller häsfkarne men intetdera lyftas des. Fruntimret hoppade emedlertid af, och bonden, sedan det dyrbaraste af hans lass sålunda blifwit räddadt, fortfatte lugn och beslutsam fin kosa twärtigenom staden, utan att, få wiot man wet, bonom träffat någon olycka. Just nu anderrättas jag af en wän, hwars trowårdkgs het jag ej wågar betwifla, att den lille mannen med den grå datten, fom sprang så tappert, war en Tullörwaltare, den med ludna mössan, som gjorde peruetten, en tjenstförrättande Tulls Uppsyningsman, och den långe karlen, fom sprang sämsi, en Tullwaftmästare. Jag more obila lis, om jag påstod, att desse mån ej kunde haft det menniskokära ändamålet med deras löpana de att wilja utan bisaffigter anhålla de troligen skenande hästarne; men mig förefaller öet uns derllgt, att de alla tre hörde tid Tullstaten oh att ingen annan Af deras ifwer uppmanades Att springa med. Jag will ej förekomma dine reflerioner. Efteråt har jag äfwen gjort mine, hwilke jag behåller för mig sjelf. Wid tiafället blef jag af det owanliga i uppträdet få hes