TF 80000 FL ATL WW FER MY PAJ o 17 IE 1 GtHHCnm tevtcetl AUJi skop eler anses wara def wederlike. Jöfrigt må Tit. Norbergs lärdom wara så grundlig som helst; så har han dock såsom Akademisk Lärare satt ljuset under en skäppa, och antingen icke kunnat eller icke welat meddela det åt andra. Huruwida Helfingborg-Poftens Skriftwexlare ej ens fått i sigte förgården till den belgedom, hwari den store mannen warit ända från ungdomen inwigd, lär den anonyme Författaren ide funna bedömma. men Meahomets helgedom torde wara föga afwundswärd, äfwen om man kunde hinna förwärfwa äretitlen af Mahomets Tupp. Ty Arabiska och Turkiska war den så kallade store mannens hufwudsak. Men i det Hebräiska Studium miflycs kades det den store mannen i få hög grad, att han från bögre ort blef förbuden utgifwa Di sputationer i Gamla Testamentets Bibeltolkning, emedan ban syntes mest bewandråd i UWfos ran, od de profetiska skrifterna tycktes på ZomsTEopitleta i Lund underdåniga hemställan alt förmycket Ida derwid. Härom will man ingenting widare vttra; men om ån DomsCapitlet på den tiden tycktes wara föga moderat, få yrkade det doc ide, att hans skrifter skulle på Lunds Torg brännas; utan endast att han skulle uppböra med Bibeltolkningen, såsom warande en Lets man. Det borde wäl dessutom mera beifras, om man skrifwer något, fom strider mot den rådande GStats:Religtonenå grundfatfer, än om man skulle betwifla en mans literära förtjenst. Hwilken into: lerans i det constitutionella Swerige, att komma fram med så hotande yttranden, för det en Skrifts wexlare skall hafwa fällt några utlåtelser, i grunden riktiga, och kanske wäl förtjenta, om just ej lempliga emot en wanmäktig ålderdom! Jnnan wi fortgå till almänna anmärkningar i ämnet, wilja wi ännu hålla of till pers sonliga förhållanden, efter Tankarnas författare har gifwit en handgriplig anledning dertill. Författaren gör det anspråk, att Regeringen skall bewara hwarje wetenskapernas uppriktige wän frän det förödmjukande Skådefpelet, att fe Ordinarie Afademiffa Lärare, ja Professorer, fom i flera år med heder fullgjort fina literära och Embetsmannaåligganden, utan att åtnjuta nås gon slags ordinarie lön, eder på fin höjd med ett gratial, fom ej en gång uppgår mot Kollegernas årliga inkomster wid Rikets TrivialsEholor. Häraf kan, heter det widare, det eljest befynners liga fenomen förklarat, att en ordinarie Professor wid Lunds Akademi numera kan finna sin räkning uti att söfa en Theologisk Adjunktur derstädes, då en ordinarie Theologiä Adjunkt skulle wara föga belåten med en Ordinarie Prof ssion. Anmärtom förft, att, sedan Lunds Akademis stiftelse har förhållandet alltid warit så, att nyp kidsalta Polesorer hafwa måst ätnöja fig med löntur, att i fin ordning få lön mid ffecns de ledighet. J sednare tider hafwa de fått erspektanslön i sina gratialer. Men sådana fingo aidrig Professorerne i gamla dagar. Wi böra nämna att DomeProften Lemchen fid ej YProfess AÅ fyndor å 17 fle praas och Frdankö: Fremling ej förrän wid några och femtio; men e woro ändock de rikaste Pro efforcr und, emede i ti ig r gorlunda fadcslöfa. . ,; emedan de genom priwata lektioner höllo fig nås Således är det ide något nytt Skådespel, att en Professor får wara tan lön, tills nås gon af de äldre afsår med döden eller genom hnanäysttdå blir twärton; Ä nödsasl-het, så länge Akademien är till, med mindre Regeringen af den inkomsttitel, fom tillyör Eies reclet och Lärowerken, anslår en wiss penningelön till lönlösa Professorer. i Men det omnåmnda befynnerliga fenomenet, aft en Ordinarie Profeffor wid Lunds Aas demi — söker en Thcologisk Adjunktur, bestämmer personens namn, emed a 7 f ö p ; an blott på en person detta besynnerliga fenomen kan tillempas, nemligen på Professor Brunius; dock war detta. fer fomen ide bespnnerligare ån det fått, hwarpå bemälte Professor erhållit den ledigdlefna pros fesfionen. Ty oaktadt wid inträffande ledighet de Akademiska Constitutionerna föreskrifwa, att förstag skan upprättac, efter kungjord ansökningstid od aflagda specimina; så utnämdes pe fessor Brunius, utom alla dessa lagliga formaliteter, Att Prof, Brunius wille fli onnaliteter, war naturli aker; ör ppa deffa formas er, war Naturligt of flera orsaker; men swårare att förstå, war orsaken bwarför denna anvs mali skedde. T. Brunius wisste dessutom, både hwad förmåner åtföljde Professionen och hwad olägenheter åtföljde äden bedren att blifwa Teg ners efterträdare. Han får säledes låta mja fig med den lönlösa hedren; det får wara winning nog; tills han efter fin löntur erbålle lön. Så har förhållandet warit sedan Aka denm ong gjcter, CL Lr — EE er