Skriftwexlingar rörande Lunds Akademi. (Fortsätt. från Å.:o go rörande Professor Dahls Arabiska Grammatika.) OM efter sålunda afsagd dom i hufwudfrågan återstår nu endast ett ord om den opartiske granskarens jemförelse af specimina hant i öfrigt hiderliga omdömen od) hang slefwa åfigter af hwad som bor finnas på ett Universitets Bibliothek eller icke. Att man i sakens nårmwarans de skick häröfwer kan fatia sig kort är gifwet; ty lika så litet som man har att befara af granskarers försök att missleda allmänna tänkesättet, lika så litet borde man längre trampa en slagen fiende, utan snarare som Frithiof, sedan han hämtat swärdet för att genomborra den swartskäggige Berserk, ädelmodigt skona; men i den lärda werlden gifs ingen pardon, och det wore i fanning swårt att säga, hwarföre man skulle skona den compilerande odugligheten och den odugliga granskningen. För att således börja med Herr Dabls originalitet, förmodar man granskaren redan tidräckligen hafwa funnit, att den måste sökas annorstädes än i författarewäg. Också har, för så widt inom Akademiska werlden är bekant, H:r Dahl aldrig gjort något dylikt ans språk och man år frestad att tro, det granskaren endast welat skämta på sin principals bes kosinad. Af hwad wärde det omtwistade specimen för öfrigt är och huruwida det bort gifwa förslagsrättighet till en Profession kan numera knappast sättas i fråga. Det är wäl sant, ett det erhållit lika betyg med de öfrige sökandes, på grund af den berömde Norbergs afgifne ptt. rande; man borde ock tro, att denne domare i en så enkel fråga icke kunnat misstaga sig. Mer misstaget har en äfwen så enkel förklaring. När man nemligen som Norberg bragt studiun af ett språk derhän, att man inom sig innefattar mera än alla dess Grammatikor tillsammans behöfwer man icke en gång meta, att desse cxistera, oh det är dessutom förlåttigt, att den fom innebar en få upphöjd plats inom Literaturens område, ide misstänker en speciminerande Pre: fefforgsEandidat, den man tillika känt fom en trägen åhörare, för den oförskämdheten, att då ban ide kunde återgifwa bwad han hört, han skulle återgifwa hwad han fann trockt. Til följe båraf war det också ite H:r Dahl, utan hans Tyska allierade, fom erhållit Norbergs Laudatut