och framdragit sädana karlar, fom D. och N., hwilla icke kunnat lära få mycket på ett år, fom jag nypå en wecka, få hade Herr Kansli: Rådet ite nu på fin ålderdom baft den chikanen att i mer än 30 år dragit flor lån af Akademien, och ändå ide uppfoftrat en successor 4) utan Herr Kansli. Rås det bade nu kunnat i mig fe en efterträdare, fom ide blott Herr Kansli Rådet sjelf, utan äfwen Akademien och ho wet? sjelfwa Fäderneslandet kunnat hafwa yeder ef. Man på den tiden brefwet skrefs, kände jag dod ide, hwad Professor G—m sjelf sedan sagt mig, att han rest till England, för att studera Orientalspråken, och det på Tit. Rordergs inrådan, som lofwade att wid dess återkomst begära bonom til successor. Men under det T. E—m siuderade i England, och der ådrog sig så slora skulder, alt han wid sin hemkomst nödsakades till cession, så hade Tit. Norberg glömt sitt löfte och recommenderade sin Docens Magister Norrman till Extra Ordinarie Adjunkt, och lät honom fås refiå fin profesfion, hwarefter han blef Extra Ordinarie Professor; få att Tit. E-m, fom för den Orientaliska literaturen hade wågat hela fin förmögenhet, fann sig föranlåten att öfwergifwa Lunds Akademi och att söka ett Lektorat wid ett Gymnasium inom det Etift der han war född. Sådana anekdoter förtjena mera uppmärksamhet ån hwad Jnsändaren anmärker rörande Tit. Norbergs före delaktiga wilsord om en afhandling, hwars hla sörtjenst war att wara riftigt afskrifwen. Ty den fom förstår att bedömma Here Kansli: Rådets råtta literära halt, och ej år opinionens afgudadyrkare, wet ganska wäl, att liksom han i fin Turkiska öfwersättning uteslöt ollt hwad som angick Konung Carls wistande i Bender, emedan, såsom orden falla, Politiska hemlighbheter ej böra ups venbaras, få bar han ide heller welat uppenbara fin literära storhet, utan framträdt med Orakels språk får werlden och inswept fig i ent töcken af Orientoliska manuscripter. Men sedan detta töcken skingrats, och don framträdde på fitt eget tungomål — fi! då såg man; hwad såg man? — att tar lande beläte. — För öfrigt har denne berömde Lrientalist ej följt något folks eller tidehwarfs literas tur; och derföre bör det ursättas, om han i berörde fråga begått ett misstag, hwillet åtminstone icke bade fin grund i hjertat. Men om han deremot i fin Parentation öfwer Petrus Munc fammans wäfde wackra yhraser Om fentenfer, fom han lånt af Tacitus, med grofwa sarcasmer, som han lånt of den fiendtliga ligan, få att trycningen deraf måtte inhiberas, em han förföljde och förtryckte dess sen, hwilken i sin oerfarenhet misstänkte inga ränker utan hysie förtroende til förrädare; si! — då har mannen fällt domen öfwer sig slelf, och jog fäller — ingen. ett studium, fom ban länge bortlagt, men i anseende till sitt goda hufwud, fnart kunde åter mta, jug vå det icke Professionen Mulle få fin man från annan Akademi, 2 far Vf —— — — ) Min bör ihogkommo, att Professionen stod långe ledig of brist på ämnen, och att Cit. Bolmeer ätertog —— —— —— — —ä—2p.-— —p— — — —— —— ——— Handlingar rörande Affurencesfrågan mellan Assuradörerne. i London och Hands landen 0 91. LMnDaALOH evgn AQAAL . ff om Ä2-z Ä