sednare börjar ifrån höger till wenster, hwilket i anledning af föregående uppgift huru bofftåfs werna böra läsas, är rått, samt att columnerna till en del af Herr Dahl blifwit ställda i ans nan ordning. Derjemte har han efter Wahl tillagt en column för Hebreiska bokstäfwerna med ord för ord samme anmärkningar, fom sistnämnde författare bifogat. Men allt detta förtjente ide att nämnas, om ice den besynnerlighet inträffade, att just hår, der man mwäåntade att öfs werallt igenfinna Norberg och således lära första grunden för hans låsning, har H:r Dahl afs skrifwit andra, t. er. wid den för westerländska organen få swåra bokstafwen Ajn, hwarg ut: tal Norberg ända till hörbarhet lifligt framställt. Dahl: Ajn, leniter e gutture quasi vox vituli matrem vocantis; in fine syllabe cum sono e brevi adjuncto, ut mena. Wahl pag. 57: Ajn lenius e guttere quasi vox vituli matrem vocantis, am Schlu der Silbe fast mit dem Nachklang eines kur zen e z. B. Maena. Efter alfabetets uppställning förekomma 3:ne anmärkningar, af bwilka den ene år ta gen ur Jahn, den andra återfinnes hos Wahl pag. 59, och den tredje ändtligen tillhör Nor berg, Den ur Jahn handlar om den olika låsningen af nun i åtskilliga föreningar. Ord få ord år den affkrifwen, hwarwid man dock mindre bör fåfta fig, når den äfwen förekommer hos undra Grammalics, fast ide til form och ordning få öfwerendstämmande. Men hwad fon förundrar, är, att när man wäntade Norbergs eller Dahls omdöme om Graumaticorum reg lor i förberörde hänseende, få inträder i stället Jahns: Dahl: Quibus regulis cum in sermoJabn pag. 9: Ale diese Regeln werden ne ab Arabibus sepenumero non obserin der Sprache deg Lebens häufig vernachläs vantur, facillime supersedere possumus. ÖO. sigt, und find vermuthlich nur aus einer ode mne discrimen si quid est in dialectorum der andern Mundart abstrahirt, daher man f diversitate ponendum. niocht viel achten darf. Men låtom oss nu se, huru H:r Dahl en gång begagnar Norberg. Dahl: Interdum assumit He in fiNorberg: Hoc vero he interdun nihus nominam duo puncta superne posita valorem suum mutat in eum qui est litte ad genus femininum indicandum e. g. hhökmah, sapientia. In constructione presertim ubi sequens vox ab Elif incipit, requirit interdum he sonum t, ut hhökmat allah, sapientia Dei, mit masa millia vesperum. ybi vero he suffixum est, jam per hu, Jam per bi secundum valorem syllabe antecedentis vel ctr. u e s. h pronuntiatur e. gr. rabbehu s. rabbu dominus ejus; fihl vel fie s. fih in eo. re t, in cujus indicium hujus puncta assu mit superne, quod in finibus nominum ar genus femininum indicandum usu eveni e. g. Hhökmah sapientia. Interdum sonur T requirit, ubi sequens vox vocalem i; fronte habet e. g. Hhökmet alläh, Sapienti Dei sepe alias e. gr. mit masa milli vesperum i. e. felicissimam noctem til precor. At vero, ubi he suffixum se pronomen pössessivum est, pronuntiatur se cundum regulas Grammaticales Jam pe — , — AF AA 6 TRO 11 cCe A— —