brott, Hon blef förd till Eonciergeri, till ett fängelserum, uppfyldt of stank och mörker, att der före waras, utestängd från umgänget med fin familj och allt ärligt folk och owärdig att siåda knappast en enda stråle af dager eller hopp. Det war ds 3 Aug. 1793 fom man försäkrade fig om Drottningens person och öfwerlemnade henne åt det rysligaste fängelse — men under det att hon fördes dit, wisade hon ej blott en förwånande finnesstyrka, atan lafttog äfwen under den djupaste förnedring en wärdighet, som säkert få i hennes belägenhet hade iakttagit. Då hon framkom till fängelset blef bon förd genom en trång och mörk gång, i hwilien Gens Harmes säfwo rundt omkring henne — och fom det berättas, blef hon anfallen af twenne hundar under genomwandringen af denna mörka gången, Anblicken häraf mar försärande ach kunde ej annat ån göra ett dysiert intryd på gminnabjertat, Hwarföre det också anmärkes, att han mid inträdet under beffa graflika hwalf blef för ett ögonblick sörskräckt oh hade swårt för att återhämta fig. Men efter en stund återtog hon likwäl fin lagna blid och syntes med al möjlig finnesstyrka gå fin swåra bestämmelse till möte. Fångelfes rummet, hwari hon blef förwarad, war allenast 8 fot längt och lika få breddt, utan den minsta ber qwämlighet, och i detta lila, osnygga och stinkande rum skalle hon dock tid ökande of hennes förnes dring bewakas af 2:ne Gens darmed, fom dag och natt omgåfwo hennes person. Man unnade Drottningen ef Frankrike ej annan bädd att hwila på, än twenne trafiga madrasser, fulla med mwåggs löss och annan ohpra, bwilket nämnes fom ett bland de många bewisen drrpå, Huru långt Franska Nationens hat od bitterhet kunde gå. Man gjorde alt för att dfa hennes lioande och förbittra h ennes fifa stunder. Man uppsökte sorgfälligt lift och olikt för att fäla henne, Man utsåg publik Actor af Natios nal-Eonventet och gaf honom befallning, att i de strängaste ordalag uppsätla anklagelseakten. Ei det minsta tecken till skonsamhet och barmhertighet förmärktes. O tempora! o mores! Det hörde till den rådande RNationalandan, hwars blodtörstighet skulle tillfredsställas, att ingen rättwisa skulle wederfaras den lidande, utan alla medel upptänkas, att förtrycka plåga och martera. Historien hade önskat, att dras ga ett täckelse öfwer deffa grymma och blodiga uppträden — men de måste fran hafwas i dagsijufet för att ståsom warnaglar för kommande tidehwarf. Den beklaganswärda Drottningen war mor — ov det höra de äfwen till grymheten af hennes behandlingsfått, att hon ide en gång fick omfamna fin fon. Och för ett moderöhierta warkdette wäl wärre ån sjelfwa döden? Man anmärker fom ett af de mest rörande uppträden under hennes swåra fångenskap, hwad fom tilldrog fig förbundsdagen d. 10 Aug. Då såg hennes lide fon ut genom fenstret om betraktade de många högtidligheter, h9warmed dagen firades. J fin barnsliga enfald förstod han ej hwad allt detta skulle betyda, utan frågade få offyl: digt: Sker detta kanske för att skicka Mamma tid Himlen tid Pappa??? Han gret bitterligen och kunde med möda stilas. Man läser ej gerna sådant utan det ömmaste deltagande. Samma högtidliga dag gaf man äfwen så ringa uppmärksamhet åt den i fängelset innesluina Drottningen, aft hon ej fick den minsta förtå ing före än HM, 11 om afto nen. Under denna swåra pröfwotid hade Drottningen antagit de wackraste relisiösa tänkesätt. Sorg förbättrar menniskans Hierta, Som eft bewis på hennes upphöja finnelag anmärker man, att då en Commissarius den 13 Augusti frågade benne, om bon wile taga an någon Advocat, få swarade ban med lugn, pekande åt Himlen: Gud oh min Gemål deruppe skola förswara och håms na mig, Deruspe år slut vå alt mitt lidande Hennes längtan efter lifwets slut mar obeffrifs lig, och ehuru sjuk under flera dagars tid, mine bon ej brufa nålgon låfare,