rå berget Aracynthus undergått och hwarwid alla i Zante ännu rysa. Den gråhårice blef irsörd för Redsckid-Vascha. Huru beter du? frågade denne henom. — Åmbrosius. — Kwarifrån år du? — grån Guds Moders tloster. — Hwar bor du? — På dessa fålt, sedan dina soldater förstört Ho firet, och snart — ack snart! deruppe (teckhnande åt bimlen och kysande ett frufifir, som Han bar). — Hwar har du giort af din kyrkas heliga käril? — Jag har fört dem bort undan dina soldaters befläckade händer. — Hwar äro de? — Det blir min beml ghet. — Swara! — Du kan döda min tropp, men fjälen tilhör Gud. — Den olycklige blef genast på det tysligaste sätt pinad til upptödt vå sträckbänken; han flagade dock ide högt, fade blott: Herre förbarma dig — förbarma dig öfwer mig! ..... Man slog in under naglarne på honom. fina spetiar af rör — förgäfwes! Han förrådde ide det stäle man mike weta, utan prisade Gud och bad för fina bödlar, fom ändtligen, trötta att längre martera, slogo en spetsig flör genom lifwet på honom och fäste den framför de grafwen wid Missolongbi. Detta har en Piemontesissk flykting berättat för Eparchen af MMifelongbi. — Jt hwilka oerhörda rysligheter gifwer man icke de Christna till pris i det 10:de åörhundradet! Wi ashåla ef från all widare anmärkning. rån al Pidar mHAB. ——