än de Söderländska. (Jnsändt.) Åtskillige Critici, (sådane finnas ej blott wid Academierna och bland Publicister, utan äfwen på hwarje frog, såsom Holberg bewisi uti fin Politiske Kandestöder) hafwa welat wederlägga hela den framställda åsigten med anmärkningen om en begången motsägelse. Ty först yttrar fig Förfats taren, att orsaken tid de Nordiska folkslagens aftagande ligger i den omständigheten, att den Naties nella uppfosirmgen ide iakttagit det erfeende, jom det Nordiska klimatet påkallar; alldenstund den menskiiga naturen i Norden ej blir utwecklad af fig sjelf inifrån, genom dlodets eget pådrifwande, utan enoast fan ölifwa det genom arbete, det år, ibland de bättre flånden, genom artificielt arbete, fom år motion, gy nnastik, ridning, jagt oh andra kroppsöfningar. Men derefter gör författaren en widlyftig framställmng, burnledes Skånska Aumogen blifwit så knuten i wexten, genom fitt fiyfs wa arbete, Man förmenar således, att, om arbete om rörelse i Norden skuue medföra fiyrfa och härdighet, borde jåledes den Skånfra Nationen deri öfwerträffa andra Nationer. Jnsändaren förutsänder den anmärkningen, att en författare, fom framkommer med motfägels fer, år sämre ån den, fom undfägnar med idel dumheter; men får oc tilågga, att den Läsare, som ler motsägelser der inga finnas, är sämre ån den Läsare, fom. aldrig läser annat ån Allmanackor ed Dagdöcker. Men huru lått är det då ide att upplösa oh förklara den förmenta motsägelsen? Hade då Författaren ide tydligen anmärkt, att i första afseender fråga mar om Ståndspersoners barn, hwilka icke hade naturligt arbete, utan. sutto mid boten, och derföre borde ersätta naturligt arbete med artis ficielt, såsom nödwandigt för kroppens utweckling? Men deremot att i andra affeendet (fråga mar om den arbetande älassens barn, hwilka för tidigt twingas til arbete, Wet man då. ide, att för litet och för mycket skämmer alt ; oh når fan ordspråket bättre tillempas ån just i denna fråga? Kåns ner man då ide, att dessa klassers uppfostran till kropp od fjäl år få olikartad, att den ej fan kemma under samma kategori, och att således helt skiljaktiga omdömen och grundsatser böra om dem anwändas? Har man då ej heller erfarit, att liksom den tärande klassens barn utwexa för hastigt, mera den arbetande klasssens barn för långsamt, just ef dem uppgifna orsaken; och derföre förfalla begge slagen i wanmakt och swaghet, fast af olikarlad beskaffenhet. Och är det ide besynnerligt, att Siååndepersoner känna kansta wål, att, om de skola få duktiga hästar, måste desse som föl ständigt rastas genom rörelse och öfningar i fria luften? Ar det tillika icke besynnerligt, att en hwar bonde känner, att, om ban skall få dugtiga häftar, bör ban ide sätta ett halfwuxet föl för plog och wagn, emedan det då blir skämdt i merten, men han förstår ide, att, om ban. sätter en Tio eller Tolfårss poike i fipft ardete, tager han skada deraf. Man fan och gerna tillägga, att de flesta menniskor A wida bättre, aft handtere sina hästar, for och får — ja till och med sina stöflar, än sina egna roppar. Men, inwänder någon — jag wil gerna medgifwa Er, ett Ni har rått i hwad Ni sagt, och att den uppgifna orsaken, wällat menniskoslägtets aftagande i kroppskrafter; men det bekymrar mig ide; jag år rått nöjd, att inga Kämpar finnas; ty då more man: i fara hwar man drog fram — fame bålsordningen wore i afwentyr; wi dehöfwa inga Jättektafter mer och de duga ej heller, sedan wi fått fulor oc krut, dössor, kanener, Fogdar och Länsmän, Reglemente oh Krigsz3olegium, i Jnwändninden dr fåden, att den: warit införlifwad med 3:ne seklers grundfatfer: och uppfos stringsanda. De ridderliga öfningarne och tornerspelen tommo ur bruk, sedan man erfor, att fårres: bössorna borttoge ide blott stöld och dielm, utan: dertill hufwudet. DÅ slängde man: rustningen, lopp fin wäg och inrättade ett Chemiskt Laboratorium. Ka Oaså war det en walsignad fat, att Kämpalifwet och Nåfwe-WNåtterr oh Feodalismen tog en snöplig ända. Men man besinne, att 3:ne fetter fört oss för långt på det flora hafwet af kultur, weklighet och förfinina. ÖFCAA.