— 2.54 2. JT SVE S-2 GU TPI MCE joe : (Jnfändt.) Man bör wäl icke miss känna den goda affikt, som ledt de särskilte Författarne i den fråga sem rört det mindre fördelaftiga tiastånd, hwari framl. Prosten A— sitt hus. Men Snjåndaren wågar lifwäl göra några anmårfningar emot hwad Författaren af åberopade Bihang framställt i ämnet, gelst olika åsigter efta tunna äga rum äfwen i slörre Författares skrifter ån Bus blicifter8 och Åecensenters. Det är derföre Jns. wa göra Författaren och Publiken uppmärksam på följande uttrycd : Är den Christendom orm och lefwande, fom denne opanlige Lärare (Herr Peosten Scharta ul sökte att utbreda, få bar wäl det alndana skäl att fordra deg fruttbargat, dig kawj Ning wid ett tihfälle, fom mera Öppnar måg för pligters fudgörande, an för wälgörandets offer, Desse åhörare göra i adla fall ide mera ån åkergälda på ett högst ofullkomligt fått u melska skatter (nemligen: att friwilligt utan ingången borgensföröindelfe inlösa fra:nl. Prosten Schartaus skulder på Trettontusende R:dir B:kfo). — Också bar, heter det widare, Publiken wäntat detta, alltsedan affärerne kommo för deras ögon; ifynnerhet då man känner, att de betpdligare fordringar innehafwas af personer, som erkänna hela fin omstapning till Guds barn, såsom utgången från Herr Prosien Schartaus Embetsuröfning måste åtminstone i den wäckta frågan föregå med sina lysande erempel; de åro derkill owuforligen förbundne, — Jnsändaren håller före, att detta årminfone är allt hwad de böra göra i fråga om betalningen ef den borigångnes skulder Det år ockfså Otsvifrvelattigt, att de ej undåndraga sig, når en subfcriptienslista i så oegennyttig afsigt dem förelagges. Men det år en obiLig begäran, att, då de ftesle af framl. Proften Schartaus åhörare woro Bönder eller elärde Handtwertare, en sådan ätgärd fran af dem antingen påbörjas eller werkställas, isynnerhet om en sådan åtgärd kulle af så kalladt upplyst folk motstridas, såsom ice wäl grundad. Som dessutom framl. Prosten hade en betydlig det af fina skulder i Publika verf, få innebär den okände Författarens wantan det anspråt, att enhwar af Prosten Schartaus åbörare sral ide blott eftergifwa sina egna skuldfordringar, ulan äfwen bidraga tl att detala andras. Deraf drager Jnsändaren den sltsats, att den okänd. ATVIG fattaren ide lår wara bland deras antal, fom erkänna hela fin onnskapning tid Guds barn, såsom utgången från Herr Prosten Schartaus Embetsutöfning. Ty man bör icke fordra för mycket af andra, helst när man gör aldeles ingenting sjelf om icke i ufsigt att motwerfa. Och Jnsändaren fan ej underlåta anwanda D:r Tegners uttryd i skaldestycket: Den Wise, når han nemligen beffrifs wer motsatsen: 2:2lIA af andra, intet af dig fjelj. Det år odjå en Jarodinfk ide, oin man pretenderar, att en Lärares åhörare skola betala all: bang skuider, når denfommne, fom Hyr fer få starka anspråk, och hör måhända tid samma stånd, ide ens wan bpraga till der goda ända målet med några R:dlr, fom ban tigäfwentpyrs anser bältre anwända il kortpenningar eller Ahafveri gäflabud. När man lägger till den Fariseista stolthet, hwilken aldrig gör godt utan på skept, det ur en fonsllad slil framflymtande begår, som den brpfinnige tätt upptåder, att fafta en twetydig flugs ga ej blott på frann. Prosten Schartaus bandlingsfått, utan äfwen på de urennifor dan förädlar; så är det om icke barmligt, åtminsione löjl igt, att densamme, fem anjer det wara för stor uppoffring Att ett Ycesterfkap med samlad kraft betåder en afliden Embetsorocs balance, finner denna uppoffo VY Då wördnaden för sal. Prosten Schartaus minne fordrar, att ingå ordtwister anställas på Bang graf i sänet för att der offta gåtven af den allmänna tacksamheten och tillgifwenheten, få bar Redaktörcn jynnit flera betänkligheter wid införandet af ofwanstående swar på hwad Malmös Tidningen N:o 30 i ett Bidang innehåller beträffande uppmaningen till Lunds Stifts Pretterskepy att medel sammanskott godtgöra fal. Pros stens skulder. Men då detta synes wara BDihang till ex man, fom utan egentlig big att un det goda åndac målet wilja bidraga, snarare haft för afsikt att med bemliga allufloner wilja smäda dem, fom ärd wida Ofs wer hans smädelse; så har Redaktören icke welat neka att införa ofwanssående swåar, för att, fäåsia akmänhetens uppmärksamhet på den förwända prinelpen i den anoayme Jusändarens åsigter Oc det bem 80 ogset i dej allussoner. Då man ej will göra godt, kuade man ju ätminstone låta bli att göra omt? Wille Ånsändaren ej på det föreslagna wiset betala en gård af fin aktening åt fal. Peogens minne, få dade ban åtmingone kunnat undetiåta, att med fina högst öfwerslödiga anmärkuingar fåra det — ect minne fom skall alltid t fwa i wälsigvelfe 3 om Ban ej meta FfaNLeööga anmjärkuin, ANNA