Herre, Herre! Sud och Far, stor i nåd och stor i wälde, som Din thron deruppe har och Du fotapall här ställde; insör Dig wi nederfalla: sioft wi äro ala — alla! Du böd Moses med fin staf öppna öcknens hårda klippa: Siraei bon matten gaf, att de skulle döden slippa; lät den fålla wi hår söka få wår tro och kraft föröka! Låt ej tampen bli för hård: sänd Din Engel til de swaga, fom i qwalcts örtagärd til Dig, Foder! barnsligt Haga; och om för sitt kors de digna, lår dem dec att det wälsigna. At den fattige, hwars tid efter plågans timglas mätes, unna mod och samwetsjrid, Brunns Bön. når of lyckan ban förgätes. Tröst wid Jesu graf han finne: Lifwets Engel fart derinne. Fast wår yttre kraft är swag, wiljans kraft oss icke swike: lär oss bjertligt be hwar dag för wår Kung, Haons Ått och Rike. Lps dem med Ditt ljus i friden! Hölj dem med Din sköld i siriden! Och de små, som kring oss le, menlöst lugna, fast wi lida, rena såsom liljorne, fåt dem frodas mid mår fida! Sen, når Du oss hädansänder, bår dem, Gud! på Dina händer. Ja, — när dödens klocka flår och wår afskedssiund är inne, wi i Medlarns helga sår lifwets helsobrunn då finne! Jesu, till Ditt kors wi falla; wi ha syndat alla — ala! Ling.