swunalt Ipdnad, engripit fienden, men säkert blifwit öfwerwunnen, såsom sedermera Varro med fis na Legioner. Yien Cäsar kommenderade Romersta Medborgare, Fintlig säsom Hannibal, cförfärad och omstörtande såsom Alexander, wältalig såsom Cicero, låtsade han att wara beredd till uppbrott för att återtåga til Rom. Då armeen war upställd, tilltalade han dem i få ord. Han rörde den ide med bewetande skäl, han öfwertygade den ide med bindande bewis; men ban skafade den med blygsel, yäpnad och förwåning. Kag tadar Eder, fade ban, för den trohet, med hwilken J följt mig under tio års fälttåg. Eder tappjirhet frelsade min och Romerska folkets ära, då Wercingetorix med mer ån Hundratusen man beflormade wårt befästa Läger; J bfroergåfs men mig icke, då jag lardsteg på Brittanniens kust. Romerska folket är färdigt, att utansör Roms prortar emottaga of i triumftåg, att fröna de tappras hiessa med Lagerfranfen, — Men jag fan ice ke låta föra mig i triumph, utan målle afslå en sådan åra, fom wi ide förtjent; ty mot Germaners na hafwen I ide siridt såsom mån, utan J hafwen gråtit fåfom qwinnor. Jag hemförlofwar en hwar af Eder, fom det åstundar. Återwänden tid Rem, och berätten, huru fruktanswärde Gerimas nerna äro. Men oce J, fom wiljen deltaga i den triumf, fom år Segerwinnarens belåning, fpåns nen Edra bägar, drogen ut Edra swärd, oc följen mig! — De följde ock fin anförare utan förs dring; od den följande natten woro Romarne spsslosatte att begrafwa de samme Germaner, fom nats ten förut jagat al förun ur deras ågon, Wi läre häraf, ott froppåjiprfan förslår ide emot militäriska sammanhållna rörelser, fom wers få med enhet. När er arenheten war sådan den tid mon flogs med stöld och hjelm et blanka mas pen; buru mycket mera skall Fälth rreskickligheten wara öfwerlägsen efter ett krigssätt, då man fåls lan slåss man emot man, utan med kulor och krut, som döda ibland en kämpe, men skona en dwärg. i Deraf har man dragit den slutsats, att i krig är den grofwa kroppsstyrkan onpttig, emedan det är blott rörlighet och lanhet fom behöfwes, för att göra hasliga inarscher och sörwilla med mas. nd vrer. Förstår man då icke, att weklingen snart förtröttas och blifwer oduglig genom mödor, hunger, nattwat, föld od bivuakering? Men den starke blir ännu starkare genom fina mödor. Förstår man då ci yeller, ati fastan ej allid on fiark själ bor i en stark kropp; så år det dog omöjligt, att en stark själ fon bo i en werfligen sörswagad kropp; det bervifog af älderdomens sinnesswaghet. ö 2Qe detta onfördt till ett bewis, huru wigtigt det är, att wid uppfostringen wårda den fys siska frafiens utmecking, hwiltet Swenstarne i i fetter ej förstått, od änskönt de numera weta, att fyltfen bor wårdas, jörslå de dock ännu ide råtta sättet. . Men hwarjöre stulle man framdraga bewis of Romersla Författare för den satsen, att de Nordiska Foltslagen fordom warit långt kraftfullare ån de Söderländsta? Blott ett enda sekels er: farenhet bemittnar, huru Swenska Nationen aftagit i slyrka och härdighet. Hwad wore Swenskarne i Carl den Tolftes tid, och hwad blefwo de sedan? Wäl är det sannelikt, att den goda racen dog ut under det långwariga friget ; men det år lifa sannolikt, att under flera sekler menniskoqslägtet ,fmå ningem aftagit. Öfwer orsaken till detta synbara aftagande uppgilwas många olika meningar. Den store Hollberg trodde, att jorden åldrats och småningom förswagats i fin alstringskraft. Men wore det så, skulle förswagningen ide tunna betydligen wärkas på ett sekel, under en eller twå åldrar, utan blott efter årtusenden; då skulle ej beller jordens alstringskraft hafwa wisat fig uti tillwert i af feende rå åkerdruket, fåfom Tjugu års erfarenhet witsort at. Således år öct bebandlingen ej mindre af mennifkan, än af jorden, som gör en förändring. När den uppfostrande generationen bliswer så Hot ot behandla den generation, hwilfen skall uppfostras, fom den en tid watt att behandla jorden, få stall äfwen menniskoslägtet tillaga både i froppås och själsförmögenheter. QOA..